Ett väsengalleri i fornsvensk skrud – bläddra, sök och studera skiftande släkten.
Alvfolket är ett vackert och gåtfullt släkte som lever i dolda samhällen i skogar och höjder. De behärskar magi, musik och illusion, och tiden rör sig annorlunda i deras närhet. Respekt belönas med nåd och kunskap; högmod möts av förvirring, sjukdom eller ett livslångt vilsespring. Järn och stål försvagar dem.
Bergsfolket är ett underjordiskt släkte som lever i salar och gångar djupt inne i bergen. De är mästare på metall och sten, väktare av skatter och forna hemligheter. Mot den som visar respekt kan de vara rättvisa handelsmän och skickliga hjälpare; mot girighet, löftesbrott och stöld är de skoningslösa. I deras hallar flyter tiden annorlunda och vägarna döljs av dimma och illusion.
Bergens drottning och väktare av malm, grottor och hemliga stigar. Hon belönar den som arbetar varsamt och håller sitt ord, men förvillar eller straffar girighet, svordomar och löftesbrott. Lockande, mäktig och prövande.
Bjära är ett dragväsen – ett skapat hjälpreda – som i folktron stjäl mjölk, smör, korn eller pengar från grannar och bär hem bytet till sin ägare. Den formas genom trolldom av stulna saker och binds med blod och löften. Den kan se ut som ett garnnystan, en halmtova, en katt, hare eller fågel och tar sig in genom minsta springa. Brukas den obetänksamt drar den olycka över både gård och ägare.
Brunnsgubben är brunnens och källans rå – en platsbunden väktare som håller vattnet rent och levande. Han belönar vördnad och ordning med klart, friskt vatten och skydd för gården, men straffar skräp, spott och ovarsamhet med grumlighet, otur och sjuklig oro i huset.
En liten skogsväktare som håller ordning i markerna. Leder vilse den respektlöse med skiftande stigar och dimridåer, men hjälper den som hälsar artigt och visar vördnad.
En vacker men livsfarlig häst som håller till vid bäckar, åar och sjökanter. Den lockar barn och resande att sitta upp; ryggen “klibbar” så att ingen kan kliva av. När den fått nog rusar den mot vattnet och dränker sina ryttare. Järn och stål, bön och namngivning sägs kunna bryta förtrollningen.
Stor och skrämmande skogsväktare som håller ordning i markerna. Skyddar djur, stigar och heliga platser; hjälper den varsamme men är skoningslös mot tjuvskyttar, skogsskövlare och den som bryter löften.
Människolika väsen som lever i samhällen under jord – med egna gårdar, boskap och sedvänjor. De är skygga men närvarande: belönar hänsyn och återlämnade lån, men förvillar eller hämnas vid intrång och respektlöshet.
Draken är ett uråldrigt odjur i nordisk folktro. Den vaktar skatter, högar och avlägsna vatten och uppträder som väldig orm eller bevingad reptil. Den sprider hetta, rök och skräck och kan förgöra boskap och människor som närmar sig dess bo. Den som visar list och mod kan ibland få drakens skatt men risken är att väcka en vrede som bränner allt i sin väg.
Draug är en odöd ur nordisk folktro, en gengångare som stiger upp ur sin grav med övermänsklig styrka och en lukt av förruttnelse. Den plågar levande av girighet och avund, och driver dem till död eller vansinne.
Kortvuxna mästersmeder och hantverkare med magiska kunskaper. De lever under jord i berg och gruvor, förvaltar metaller och skatter, och belönar rättvisa avtal men straffar girighet och svek.
Ellakors (ofta ett pentagram) är en skyddssymbol i svensk folktro. Den ritas eller ristas i ett enda sammanhängande drag på dörrar, trösklar, vaggar, stall och redskap för att mota älvor, mara, sjukdom och trolldom. Silver, järn eller helgade ord kan förstärka tecknet. Symbolen ska helst inte suddas eller brytas – då ”läcker” skyddet.
Vattenfallens musikant som spelar fram dimma, vind och sorg. Han kan lära ut fiolens hemligheter åt den som visar respekt och ger rätt gåva, men lockar den övermodige närmare strömmen och kan förvilla tid och sinne.
Galder är en magisk ramsa eller sång som i svensk folktro används för att påverka världen: stilla blod, bota sjukdom, skydda hem och kreatur, binda tjuvar, styra väder eller locka lycka. Den framförs viskande eller sjungande med tydlig rytm, ofta upprepad tre eller nio gånger och gärna vid rätt tid på dygnet. Galdern kombineras ofta med handlingar som att rista tecken, knyta knutar, röka med ört, droppa läsevatten eller lägga ett järnföremål i tröskeln. I många bygder blandas äldre formler med kristna ord och korsningar.
Gamen uppträder i sägner som en väldig asätare och varselbärare. Den svävar högt över hedar, stränder och slaktplatser, känner vittring av död på långt håll och samlas där olycka eller sjukdom dragit fram. Den städar vad naturen lämnat men väcker oro när den kretsar lågt över gårdar och fäbodar.
Rastlös gengångare bunden vid oförrätt, skuld eller fel gravfrid. Gasten kyler rum, tynger bröst och stör sömn; den skapar oljud, lukt av fuktig jord och skrämmer djur. Den släpper taget när orätten gottgörs – annars plågar den vidare. Järn och stål, namngivning, bön och kyrkklockor sägs hålla den på avstånd.
Demonisk jättesugga som visar sig kring julnatten och midvinterns mörker, särskilt på kyrkvägar. Gloson rusar mellan hästens ben eller bakom löpare och skär upp dem med sin vassa ryggborst som en kniv. Förebådas av kall vind, gnistor i snön och glödande ögon. Järn och stål, stilla bön, att hålla sig på vägen och kyrkklockors klang sägs skydda.
Kyrkogårdens kvinnliga väktare. Gravfrun vakar över gravfrid och heliga platser, varnar stilla och straffar skändning, stöld och ovett. Den som håller tystnad, går på gångarna och vårdar minnesplatser går i fred; den som bryter helgd möter kyla, tyngd och oro.
Grim är en platsbunden väktare skapad kring byggen som broar, kvarnar, dammar, gårdar och skansar (s.k. byggnadsoffer). Den visar sig som djurgestalt – oftast stor svart hund, men även bagge, tjur, sugga eller fågel – och vakar över gränser och ordning. Den som går stilla, håller gångar fria, ställer i ordning och gottgör fel går i fred; stöld, skändning, oväsen och svordomar möts av tyngd, vilsegång och envis otur. Järn/stål, namngivning och att korsa en tröskel (bro, port, grind) sägs ge skydd – men varaktig ro kommer av respekt och gottgörelse. (Gäller allmän grim, ej kyrkogårdens väktare.)
Gruvornas väktarinna som vakar över gångar, malm och arbetets ordning. Hon belönar varsamhet, tystnad och hållna löften med ledtrådar till ådror och varningar före ras – men förvillar, kyler och straffar girighet, skrän och svordomar.
Gårdens kvinnliga väktare som vakar över hus, djur och arbete. Hon belönar ordning, hövlighet och hållna löften med lycka i ladugården och skydd mot brand och tjuvar, men straffar slarv, ovett och grymhet med otur, sur mjölk och trasiga redskap.
Liten, kraftfull gårdsväktare som håller ordning på hus, djur och arbete. Belönar flit, hövlighet och tack (gärna en skål gröt) med lycka på gården – men straffar slarv, ovett och grymhet med otur, trassel och nattliga bus.
Havets väktarinna – bländande vacker och farlig. Hon lockar sjömän och fiskare med sång och löften, men belönar bara den som visar respekt för havet och håller sina avtal. Den som svär, skräpar eller blir övermodig får känna storm, vilsegång och djupets drag.
Skogens förföriska väktarinna med dold svans (oftast ko- eller rävlika) och ibland ihålig, barklik rygg. Hon lockar, prövar och förhandlar: belönar den som visar respekt och håller sitt ord, men förvillar eller straffar övertramp mot naturen.
Människolika väsen som lever i organiserade samhällen i skog och berg. Ofta bländande vackra men med en dold svans (och ibland ihålig eller barklik rygg). De förför, förhandlar och sätter regler: visar välvilja mot den som visar respekt och håller ord, men förvillar eller hämnas vid övertramp.
Hyllemor (även kallad Flädermor) är väsendet som vakar över fläderbusken och den mark där den växer. Hon belönar respekt med skydd och läkedom, men straffar dem som bryter grenar eller fäller fläder utan att be om lov. Doften av fläderblom och en stilla, sval närvaro sägs vara tecken på att hon är nära.
Häxan är en mänsklig trollkunnig – fruktad och efterfrågad på samma gång. Hon kan bota och välsigna, men också förgöra, stjäla mjölklycka och kalla fram oväder. I berättelser reser hon nattetid, handlar med besvärjelser och salvor, och kan ha hjälp av ett tjänsteväsen som bjära eller “mjölkhare”. Respekt kan ge hjälp; oförrätter besvaras med skada.
Svävande ljus som vandrar över myrar, strandängar och kyrkvägar i skymning. Irrblossen lockar nyfikna bort från stigen – men kan också, när de tilltalas vördnadsfullt, visa säkra steg eller dölja platsen för gammal skatt. Håll dig på vägen; järn och stål, namngivning, att vända ett plagg ut och in samt kyrkklockors klang sägs bryta deras grepp.
Jerff skildras som ett glupsk odjur med hundlik kropp, kattens huvud och klor samt en yvig rävs svans. Den vandrar tyst i skogen, slår mot boskap och bär på ett rykte om omättlig hunger. I sägner sägs den pressa kroppen mellan två träd för att få plats med mer mat och sedan fortsätta äta. Ibland tolkas Jerff som en folklig förklaring av järven.
Moderlig men bestämd väktare av jord och marker. Hon gynnar den som vårdar platsen, är sparsam och håller sitt ord – då gror frön, källor klarnar och stigar blir trygga. Rovdrift, skräp och svordomar möts med motgång: torka i jorden, skörd som skär sig, redskap som går sönder.
Enorma och uråldriga väsen som bebor berg, skogar och kuster. De formar landskapet med stenblock och jättesteg, ogillar kyrkklockor och oväsen, och kan vara både farliga grannar och oväntade hjälpare – beroende på hur man uppträder.
Övernaturlig korp som talar sanning – men ofta i gåtor. Visar sig vid vägskäl, broar och kyrkportar för att varna, ge råd eller pröva. Belönar den som lyssnar med måttfullhet; vänder sig mot den övermodige och den som bryter löften.
Kraken är det väldiga djuphavsodjuret i nordisk sägen. Det liknar en enorm bläckfisk eller sjövarelse som ibland misstas för en liten ö. När det reser sig bryts havet upp, och när det sjunker bildas strömvirvlar som kan dra ned båtar. Sjömän tolkar stilla, fiskrik vattenyta och ovanligt många sjöfåglar som varsel om att Kraken jagar i djupet.
Kvarngubben är kvarnens och kvarndammens rå. Han vakar över vattenflödet, hjulen och stenarna och belönar den som sköter platsen väl. Oreda, fusk med mått och vikt eller arbete vid otillåten tid gör honom vred. Då stannar kvarnen, vattnet går fel eller olyckor händer.
Kyrkklockor sågs i svensk folktro som helgade beskyddare. Klangen ansågs bryta trolldom, skrämma bort troll, vittra och gastar samt lugna boskap. Man ringde vid åska och storm för att “slå sönder” ovädret, vid fara i bygden och vid dödsfall – klämtningen hjälpte själen och höll skadliga väsen borta. I sägner om stulna eller sänkta klockor blir de omöjliga att föra ur socknen eller hörs ringa djupt under vattnet på heliga nätter.
Kyrkogrimmen är kyrkans och kyrkogårdens djurlika väktare – oftast en stor svart hund (ibland bagge, tjur eller fågel). Den patrullerar murar och portar, skrämmer bort inkräktare och onda väsen och kan vara ett dödsomen när den visar sig vid tornet. Respekt och tystnad möts av ro; skändning, stöld och ovett får omedelbar vedergällning.
Allmän benämning på återvändande döda som visar sig nära platser och ting knutna till deras liv eller död – kyrkvägar, broar, gårdsplaner, gravar och föremål. Likspöken varnar, påminner eller kräver rättelse; de märks som kyla, tung luft, tysta steg och skugglika gestalter. De vilar först när orätt gottgörs och gravfriden blir hel.
Stor ormlik varelse; växer av girighet, kan hemsöka marker.
Lyckoslant är ett mynt som bärs eller sparas för att ge tur, välstånd och skydd i vardagen. Den ska inte spenderas. Man har den i börsen, i skon, runt halsen eller murad under tröskeln. Silver anses extra starkt och brudens ”slant i skon” eller ett mynt under husets första sten är klassiska bruk.
En vandrande själ med lykta som dyker upp på vägar och myrar i skymning. Kan leda rätt den varsamme – men lockar den övermodige ut i dimma och villovägar. Respekt, hövlighet och tydlig bön om väg hem ger hjälp; ovett och skryt ger vilsegång.
En mänsklig gengångare med lykta som vandrar på vägar, kyrkstigar och över myrmark i skymning. Lyktgubben kan visa vägen för den som ber stilla och tydligt – men lockar den högljudde eller övermodige ut på villostigar och sankmark. Håll dig på stigen; järn och stål, namngivning, bön och kyrkklockor sägs bryta hans grepp.
Maskulin väktare av berg och gruvor – motsvarighet till gruvrået. Han belönar varsamt arbete, tystnad och hållna avtal med ledtrådar till malmådror och varningar före ras. Girighet, svordomar och oväsen möts med förvillelse, spräckta verktyg och envis otur.
Nattväsen som sätter sig på bröstet på sovande och orsakar mardrömmar, andnöd och sömnparalys. Kan också rida boskap om nätterna. Drivs ofta av hämnd eller oförrätt och följer ett utvalt offer. Järn och stål, att täppa igen springor/nyckelhål, namngivning och tyst bön sägs bryta hennes grepp.
Barnspöke från odöpta eller mördade barn. Mylingen hoppar upp på förbipasserande och kräver att bli buren till sin grav; ju längre man går desto tyngre blir den – tills bäraren faller eller gör rätt. Får ro genom namngivning/dop, att hitta och jordfästa kroppen eller genom uppriktig gottgörelse. Järn och stål, kors, bön och kyrkklockor sägs hålla den på avstånd tills dess sak är ordnad.
Mörksuggan är ett nattligt väsen som rör sig längs skogskanter och byvägar när ljuset faller. Den beskrivs som ett tungt, borstigt djur som påminner om en svart sugga och som tycks suga värme och mod ur den som möter den. Den skrämmer bort barn från farliga platser och gör vägarna osäkra i mörkret men ger sig sällan på människor om den bemöts med respekt.
Stor, mörk fågellik varelse och dödsomen som far över vägar, myrar och kyrkogårdar i natt och skymning. Vingarna är slitna, ibland med hål som visslar, och ögonen glöder. Den som får dess skugga över sig eller möter blicken drabbas i sägner av sjukdom, feber eller olycka. Järn och stål, att söka tak eller tröskel, hålla tyst bön och kyrkklockors klang sägs bryta dess makt.
Vattnets mästermusiker – lockande och livsfarlig. Näcken spelar vid åar, bäckar och tjärnar, förtrollar med musik och skepnad, och drar den oförsiktige närmare djupet. Kan lära ut spelkonst mot gåva och hållna löften, men straffar övermod och respektlöshet. Järn och stål, namngivning, bön och kyrkklockor sägs bryta hans makt.
Demoniskt tjänsteväsen som binds med avtal och små blodsgåvor. Puken är listig och formskiftande – hämtar pengar, mjölk eller föremål åt sin ägare och utför hemliga uppdrag – men kräver betalning tillbaka. Bryts av järn och salt, bön och namngivning, och vänder sig mot den som sviker sitt löfte.
Vattnets väktarinna – vacker, lockande och farlig. Belönar fiskare och färdmän som visar respekt för sjö och strand, men straffar skräp, svordomar och övermod med vilsegång, trassel och drunkningsfara. Järn och stål, bön och kyrkklockor sägs bryta hennes grepp.
Ett vattenlevande folk under sjöars och vikarnas yta. De lever som i spegel av människornas värld – med hushåll, musik och regler – belönar den som visar respekt för vattnet och straffar skräp, svordomar och övertramp. Lockande och livsfarliga på samma gång.
Självständig skogsväktare som rör sig tyst mellan myrar och tallhed. Hon hjälper den som går varsamt, tackar och tar bara det nödvändiga – men förvillar tjuvskyttar, skräpande och högljudda främlingar tills måttet är rågat.
Skogsfinnans hustru är en förförisk men sträng väktare av skogsfinnarnas marker. Hon hjälper den som går varsamt, släcker eldar rätt och håller sitt ord – men förvillar tjuvskyttar, skräpande och löftesbrytare. Mästare i naturkunskap: vind, eld, örter och dolda stigar.
Skogens matriark – mäktig, erfaren och rättvis. Hon vakar över stigar, djur och heliga lundar, belönar tystnad, måttfullhet och hållna löften, men förvillar och straffar tjuvjakt, skräp, rovdrift och svordomar.
Skogens råväsen – lockande, mäktig och prövande. Hon visar sig som en ovanligt vacker kvinna med dold svans och ibland ihålig, barklik rygg. Belönar tystnad, måttfullhet och hållna löften med trygga stigar och jaktlycka, men straffar övertramp, svordomar och rovdrift med förvillelse, otur och själslig oro.
Slagrutan – oftast en Y-formad hasselkvist – användes i svensk folktro för att hitta vatten, malm, skatter och ibland försvunna ting. När sökaren gick över “rätt” plats skulle rutan börja dra, darra eller slå. Metoden omgärdades av små regler och ritualer, och sågs av många som en gammal, vardaglig kunskap på landsbygden, även om präster och myndigheter tidvis var kritiska.
Spiritus i svensk folktro är en tjänsteande som en klok gubbe eller gumma skapar och binder med svartkonst. Den hålls ofta i ett kärl eller ting – en flaska, ask, knut eller bok – och får uppdrag som att skaffa pengar, stjäla mjölk, springa ärenden eller vakta gård. Den måste ”hållas sysselsatt” och matas med lite blod, mjölk eller brödsmulor. Försummas den blir den farlig och kan vända sig mot sin husbonde. Att bli av med den kräver list eller hjälp av präst, till exempel att låsa den i en märkt flaska och kasta den i strömmande vatten.
Havets stormhärskare – maskulin motpart till stormkäringen. Kallar vindar, dimma och brottsjö, prövar fiskare och sjöfarande: respekt, måttfullhet och hållna löften möts av ledning och lä; svordomar, skräp och övermod besvaras med vilsegång och hårt väder.
Havets stormhärskarinna – lockande som vit skumkant och rasande som brottsjö. Hon kallar vind, dimma och snabba byar, prövar fiskare och sjöfarande: tyst respekt, måttfullhet och hållna löften möts av ledning och lä, medan svordomar, skräp och övermod besvaras med vilsegång och hårt väder.
Storsjöodjuret sägs leva i Storsjöns djup. Det beskrivs som en lång, ormlik varelse med uppstickande pucklar och ett smalt huvud. Det visar sig korta stunder i stilla vatten, lämnar ringar och svall efter sig och försvinner sedan utan ett ljud. Farligt mest genom sin storlek och de virvlar det skapar, snarare än genom avsiktliga angrepp.
Drunknad själ som vandrar längs stränder, vadställen och grunt vatten i skymning. Strandvaskaren söker grav eller rättelse och kan dra oförsiktiga ut mot djupet. Tecken är våta fotspår utan bärare, kall dimma och lukt av tång. Namngivning, att hitta och jordfästa kroppen, salt, järn/stål, bön och kyrkklockor sägs ge ro och skydd.
Mildare vattenmusikant än Näcken. Strömkarl spelar vid strömmande vatten, kan lära ut fiolkonst mot rätt gåva och hövligt uppträdande, och visar ibland säkra vadställen. Men han prövar också den övermodige – lockar närmare strömmen och förvillar tid och sinne. Järn och stål, namngivning och stilla bön sägs skydda.
Svartkonstboken är den fördolda handboken i trolldom och besvärjelser i nordisk folktradition. Den sades innehålla formler för skydd, bot och förbannelse, ritualer för att binda väsen och anropa krafter samt regler för hur man läser utan att själv gå förlorad. Boken gav makt men krävde försiktighet. Den som brukade den utan måtta drog otur och mörker över sig.
Liten, mössprydd väktare av vildmarkens stigar och rastplatser. Tomten i skogen hjälper den som går varsamt, släcker eldar rätt och tackar – men förvillar, trassar och varnar hårt när någon skräpar, svär eller bryter mot skogens vett.
Trollen är människolika men grövre, med grovhuggna drag, breda axlar och kraftiga händer. De bär jordnära kläder, luktar av mossa och metall, och rör sig tungt men listigt. Misstänksamma mot främlingar, men lojala mot sin egen släkt.
Kvinnlig hamnskiftare mellan människa och varg. Snabb, tyst och lojal mot sin “flock”. Belönar mod, måttfullhet och hållna löften – men jagar svek, tjuvjakt och skryt. Hennes närvaro märks i ylande varsel, spår som “hoppar” över mark och en kall doft av päls och natt.
Manlig hamnskiftare mellan människa och varg. Tyst, snabb och hårt bunden till flockens lag: lojalitet, måttfullhet och hållna löften. Hjälper den som uppträder rätt – men jagar svek, tjuvjakt, skryt och brutna ord.
Varulven är en människa som tar ulvhamn – helt som varg eller som en mänsklig-varggestalt – oftast om natten. Förvandlingen drivs av förbannelse, magi eller brutna tabu och slår särskilt mot boskap och ensamma vägfarande. Den bär både rovdjurets styrka och människans list men kan ibland befrias om man bryter hamnen med stål, heliga tecken eller genom att tala till den vid dopnamn.
En mer personlig och mytisk variant av bäckahästen. Vattenhästen lockar både som bländande häst och som människa vid strandkanten – förförisk, hjälpsam när den bemöts med vördnad, men livsfarlig för den som låter sig luras ut på djupet. Järn och stål, namngivning, bön och kyrkklockor sägs bryta dess grepp.
Vitormen är en sällsynt, kritvit orm i folktron. Den håller gärna till vid källor, stenmurar, högar och andra gränsplatser och ses som tecken på gammal kraft och dold rikedom. Den angriper sällan, men den som stör platsen eller försöker skada ormen drar ofta otur över sig. Visad respekt ger ro och ibland lycka.
Ett underjordiskt folk som lever parallellt med människorna. De har egna gårdar, boskap och stigar (vitterstigar) och håller hårt på gränser och respekt. Den som stör deras vägar eller lån blir vilseledd, får oro i djuren eller otur—den som visar hänsyn och tackar får hjälp och beskydd.
Små underjordiska väktare som bor i jordkullar, under golv och i stenrösen. De rör sig på vitterstigar, hjälper ordentliga hushåll i tysthet och lämnar tillbaka det de “lånat” – men hämnas intrång, svordomar, skräp och byggnation över deras vägar med oro i djuren, sömnlöshet och envis otur.
Härskare över älvfolket och mästare i magi, musik och illusion. Älvakungen bjuder till danser och gästabud i skymningens gläntor, där tiden glider och ord väger tungt. Respekt, måttfullhet och hållna löften belönas—övertramp mot älvringar och heliga lundar besvaras med förtrollning, vilsegång och envis otur. Järn och stål, namngivning, bön och kyrkklockor sägs bryta hans grepp.
Älvornas drottning – skyddande och farlig. Hon leder danser i älvringar och bjuder till gästabud i dimmiga lundar där tiden glider och ord väger tungt. Respekt och måttfullhet belönas; övertramp och löftesbrott möts av förtrollning och vilsegång. Järn och stål, namngivning, bön och kyrkklockor sägs bryta hennes grepp.
Lätta, vackra väsen som dansar i ringar och rör sig som dimma över ängar. De kan förtrolla med sång och dans, belönar vördnad för naturen men straffar den som trampar på deras marker eller bryter in i deras fest. Järn och stål driver dem ofta på flykten.