Ensamväsen
Jordgumma
Moderlig men bestämd väktare av jord och marker. Hon gynnar den som vårdar platsen, är sparsam och håller sitt ord – då gror frön, källor klarnar och stigar blir trygga. Rovdrift, skräp och svordomar möts med motgång: torka i jorden, skörd som skär sig, redskap som går sönder.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Kort och rund, med en kraftig kropp byggd för arbete. Hennes händer är breda och starka, och huden är fårad av tid och arbete i jord.
Ansiktsdrag
Mjuka, moderliga drag, men med ögon som kan bli hårda som sten om hon blir arg. Leendet är varmt när hon är vänligt inställd, men kan frysa till is på ett ögonblick.
Hud & hår
Hud i varma jordtoner – från solbrun till mörkare, som fuktig mylla. Hår tjockt och grått, brunt eller svart, ofta uppsatt i en knut eller fläta.
Ögon
Djupa, mörka ögon som påminner om bördig jord, ibland med en lätt grön glimt.
Svans
Nej
Klädsel
Grova arbetskläder i ylle eller linne, ofta med förkläde och en korg eller spade till hands. Färgerna är jordiga – brunt, grönt, grått.
Lukt & närvaro
Doftar av jord, löv och växter. Närvaron känns stadig och trygg, men med en underliggande tyngd som påminner om att hon är en del av markens krafter.
Beteende
Jordgumman vakar över åkrar, trädgårdar och skogar. Hjälper dem som behandlar jorden väl, men straffar dem som exploaterar eller skadar naturen. Kan vara givmild med kunskap om odling och växtkraft.
Förmågor
Kan få växter att gro och blomstra, eller vissna och dö. Har makt över jordens näring och kan förutsäga väder och skördar.
Svagheter
Blir svagare om jorden hon vakar över förgiftas, byggs på eller lämnas öde. Avskyr järn som skadar marken.
Relation till människor
Ser människor som gäster i naturen – bra gäster får hennes hjälp, dåliga gäster får känna hennes vrede.
Beskrivning
Jordgumman framträder i sägner som en äldre kvinna i jordfärgade kläder, stillsam men kraftfull. Håret liknar lin eller torrt gräs, händerna är som arbetad mylla och doften omkring henne är fuktig jord, kåda och tyst regn. Hon rör sig där marken bär – åkerkanter, ängar, stengärdsgårdar, källor och lundar – och hennes närvaro märks innan hon syns: fåglarna tiger, vinden håller andan, en lös sten lägger sig rätt.
Hennes lag är ordning, måttfullhet och ömsesidighet. Man tar bara vad man behöver, lägger tillbaka stenar man flyttat, låter en remsa blomster stå för bina och lämnar plats åt vatten och rötter. Den som hälsar stilla, sopar rent efter sig och ger en liten gengåva – en sked mjölk, en brödbit, några korn – får ofta hjälp: jord som bär bättre, frön som gror, en tydlig vink om var vattnet finns eller när frosten kommer.
Den som däremot skövlar, skräpar eller svär på platsen möter hennes stramhet. Då blir jorden tung och hård, verktyg spricker, skörden angrips eller vägen hem känns längre än den är. Oturen släpper när man gör rätt: ber om förlåtelse, ställer i ordning och ger något tillbaka. Jordgumman slår sällan direkt – hon låter marken själv svara.
Som vett och skydd råds man att tala lågmält, arbeta varsamt, tacka när arbetet går väl och lämna en liten gåva vid högtid. Kyrkklockor och tyst bön lugnar oron, men det säkraste är alltid respekt. Jordgumman är varken entydigt god eller ond; hon prövar. Den som vårdar platsen blir buren av den – den som förbrukar den möter markens långsamma, obevekliga svar.
Liknande väsen
