Ensamväsen

Grim

Grim är en platsbunden väktare skapad kring byggen som broar, kvarnar, dammar, gårdar och skansar (s.k. byggnadsoffer). Den visar sig som djurgestalt – oftast stor svart hund, men även bagge, tjur, sugga eller fågel – och vakar över gränser och ordning. Den som går stilla, håller gångar fria, ställer i ordning och gottgör fel går i fred; stöld, skändning, oväsen och svordomar möts av tyngd, vilsegång och envis otur. Järn/stål, namngivning och att korsa en tröskel (bro, port, grind) sägs ge skydd – men varaktig ro kommer av respekt och gottgörelse. (Gäller allmän grim, ej kyrkogårdens väktare.)

← Till galleriet

Bilder

Egenskaper

Kroppsbyggnad

Gestalt som ett djur – oftast en stor svart hund, men kan också visa sig som bagge, tjur, sugga, fågel eller ibland häst. Kroppen är massiv och imponerande och rör sig med ljudlös säkerhet.

Ansiktsdrag

Om hund – bred nos, kraftiga käkar och öron som kan stå rakt upp eller hänga. Blicken är fixerad och orubblig, ofta med glöd i ögonen. Vid andra djurformer är uttrycket alltid vaksamt och allvarligt.

Hud & hår

Päls/hår djupt svart, ibland med svaga skiftningar i blått eller grått; kan se ovanligt välvårdad ut för en vild varelse.

Ögon

Glödande gula, röda eller vita som syns klart även i totalt mörker.
Svans: Ja, om skepnaden har det naturligt – rörs långsamt och med kontroll.
Klädsel: Ingen – uppträder i djurgestalt.

Svans

Klädsel

Ingen – är alltid i djurgestalt.

Lukt & närvaro

Doftar svagt av jord och rök, ibland av våt sten. Luften blir tung och stilla, särskilt vid gränser som brofästen, portar, trösklar, dammkrön och grindar.

Beteende

Grimen är knuten till en byggd plats som bro/vad, kvarn/damm, gård/portlider, skans eller liknande. Den vakar över gränser och ordning: varnar för svag is, högt vatten, ras eller oreda, och ställer sig i vägen vid intrång. Respekt, tystnad och ordning besvaras med ro; stöld, skräp, oväsen, svordomar, slarv och genvägar över spärrad mark bestraffas med förvillelse, trassel och envis otur.

Förmågor

Rör sig ljudlöst, kan dyka upp och försvinna utan spår, skrämmer bort inkräktare och andra väsen, “stänger” vägar, gör steg tunga och kan få redskap att kärva vid övertramp; kan ge ro i djurstall och arbete när platsens vett följs.

Svagheter

Bundet till sin plats – tappar kraft ju längre från bron/porten/dammen/gården den kommer och ofta i fullt dagsljus. Lugnas av ordning och gottgörelse (städa, laga, återbära, stäng grind). Små gåvor vid grundsten/brofäste (mynt, bröd, korn) stillar den. I stunden kan järn/stål, tydlig namngivning av avsikt och att korsa en tröskel (bro, port, grind) bryta oron – men varaktig ro kräver att felet rättas.

Relation till människor

Skyddande mot dem som platsen “erkänner” – boende, arbetare, resande som uppträder rätt – och hotfull mot den som bryter platsens vett. I sägner kan den rädda genom att varna eller leda runt fara, men prövar alltid den som kommer.

Beskrivning

En grim binds till en plats där människor lagt kraft i marken – broar och vad, kvarnar och dammar, gårdsplaner och portlider, ibland skansar och gamla borgar. I skymning framträder den som en mörk djurgestalt: hund med glöd i ögonen, en tung bagge, en svart tjur, en låg, massiv sugga eller en stor fågel som landar tyst på räcket. När den är nära blir luften kall och stilla, ljus fladdrar utan vind och stegen känns tyngre vid gränsen den vaktar.

Grimens lag är gräns och helgd i vardagen. Vid bron varnar den för svag is, högvatten och vansinnesfärd; den som skränar, hetsar häst eller tar genvägar över spärrad mark får känna hur vägen “stängs”: remmar går av, ett steg glider fel, modet sviktar. Vid kvarn och damm håller den ordning på vatten och verk; oreda, stöld och slarv i ränna och hjul besvaras med trassel och sprickor, medan den stilla arbetaren ofta märker att ett svårt block lossnar utan skada. På gårdsplan vakar den över grindar, trösklar och djur; renhållning, låg röst och ställda redskap ger fred och ro i ladugården, medan smuts, svordomar och löftesbrott drar små olyckor till huset.

Grimen prövar först: ställer sig tyst i vägen, låter märken och riktmärken kännas “fel”, ger ett tryck på axeln när foten är på väg över en gräns. Vid grova övertramp blir den handfast – vägen går i ring, verktyg spricker, boskapen blir orolig – tills man ställt till rätta: lagt tillbaka taget gods, stängt grind, sopat rent och sagt felet högt.

Som vett, skydd och bot nämns:

Håll gångar, broar och trösklar fria, tala lågmält, svär inte och lämna platsen i ordning.

Gottgör fel: återbär, laga, ställ tillbaka. En liten gåva vid grundsten/räcke (mynt, bröd, en näve korn) lugnar väktaren.

Bär järn eller stål (nål, kniv, eldstål), namnge din avsikt (“i frid över bron, i rätt arbete vid verket”) och korsa en tröskel (port, grind, brofäste) om oron biter sig fast.

Grim är inte en blind angripare; den är platsens samvete. Den som visar måttfullhet och respekt får passera säkert och arbeta i ro. Den som tar utan att ge tillbaka, skräpar och skränar möter platsens stilla, obevekliga svar – tills ordning och rätt återställts.

Liknande väsen