Ensamväsen
Bäckahäst
Även kallat: Bäckahästen
En vacker men livsfarlig häst som håller till vid bäckar, åar och sjökanter. Den lockar barn och resande att sitta upp; ryggen “klibbar” så att ingen kan kliva av. När den fått nog rusar den mot vattnet och dränker sina ryttare. Järn och stål, bön och namngivning sägs kunna bryta förtrollningen.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Gestalt som en ovanligt vacker häst, oftast större än normalt och med en perfekt, nästan overklig byggnad. Kroppen är kraftfull men smidig, och pälsen ser alltid nyborstad ut.
Ansiktsdrag
I hästskepnad har den ett uttryck som verkar inbjudande och vänligt – men ögonen avslöjar en kall och beräknande intelligens. I vissa sägner kan den anta mänsklig form, ofta som en attraktiv man eller kvinna.
Hud & hår
Pälsen är ofta vit, grå eller svart med en ovanlig glans. Mank och svans är långa och silkeslena, ibland droppande av vatten.
Ögon
Stora och mörka med en nästan hypnotisk blick.
Svans
Ja
Klädsel
Ingen i hästform. I människoskepnad kan den bära enkla, attraktiva kläder, ofta lite blöta eller fuktiga.
Lukt & närvaro
Doftar av friskt vatten och våt jord. Närvaron är lockande men med en underlig känsla av fara.
Beteende
Bäckahästen lockar människor, ofta barn, att rida på dess rygg. När offret sitter upp, kan hästen inte avlastas – fler kan klättra på utan att den verkar störas. När alla sitter på, rusar den mot närmaste vattendrag och kastar sig i, där alla drunknar.
Förmågor
Kan skifta mellan häst och människa. Har hypnotisk dragningskraft, särskilt på barn. Starkt och snabbt i både land- och vattenmiljö.
Svagheter
Kan stoppas om någon kastar ett järnföremål framför den eller över dess rygg. Avskyr kyrkklockors ljud.
Relation till människor
Alltid farlig, men det finns berättelser där den lämnat ifred dem som visat mod och respekt. I sällsynta fall kan den ge råd eller varningar innan den försvinner.
Beskrivning
Bäckahästen visar sig ofta som en ovanligt blank och ståtlig häst med droppande man, mörka ögon och en sval doft av vatten och tång. Den står tryggt nära strandkanten, tycks vänlig och inbjudande och kan ibland skritta fram till stigar där människor passerar. Ibland skiftar den skepnad – till en ung man eller kvinna som bjuder följe – men något blir alltid fel: ett för blankt öga, felvända hovar eller en skugga som rör sig mot strömmen.
Dess främsta vapen är förtrollning och vilsegång. Den låter den första sitta upp, och när nästa stiger på känns ryggen bredare och slätare – tills alla sitter fast. De som försöker kliva av märker att händerna inte lyder. När flocken är full rusar bäckahästen ljudlöst mot vattnet, rakt ut i djupet. I andra sägner förvandlar den stigen till en lockande “bro” över vattnet som plötsligt inte bär.
Som motmedel nämns järn och stål (en kniv, en spik, en eldstål), stilla bön, att göra korstecknet eller namnge väsendet högt. Vissa berättelser säger att den då rycker till, tappar sin kraft eller släpper dem som sitter fast. Man varnas också för att klappa okända hästar nära vatten, särskilt i skymning och dimma, och för att följa lockrop eller musik från strandkanten.
Bäckahästen är inte “ond” i enkel mening – den prövar gränserna mellan hövlighet och hänsynslös nyfikenhet. Den som visar respekt för vattnet, rör sig varsamt och håller sig till trygga vadställen går som regel säker. Den som låter sig lockas av glansen och genvägen får istället möta djupets tystnad.
Liknande väsen
