Ensamväsen
Bäckaskogsmannen
Stor och skrämmande skogsväktare som håller ordning i markerna. Skyddar djur, stigar och heliga platser; hjälper den varsamme men är skoningslös mot tjuvskyttar, skogsskövlare och den som bryter löften.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Stor och kraftig, ofta huvudet längre än en vanlig man. Bredaxlad och muskulös med tunga, långsamma rörelser som ändå kan bli blixtsnabba vid behov.
Ansiktsdrag
Grova och vilda, med markerade käkar, kraftig näsa och buskiga ögonbryn. Skägget är ofta långt och ovårdat. I vissa berättelser är ansiktet mer djurlikt än mänskligt.
Hud & hår
Hud solbränd eller väderbiten, ibland med inslag av mossa eller jord som verkar vara en del av honom. Hår och skägg mörkt, ibland med grå inslag.
Ögon
Små men intensiva, ofta bärnstensfärgade eller gröna, med en djurisk glans.
Svans
Nej
Klädsel
Kläder av djurhudar, grovt vävda tyger och läder. Bär ibland smycken av ben, trä eller sten.
Lukt & närvaro
Doftar av jord, fuktiga löv och viltkött. Närvaron känns tung och hotfull, som en varg som iakttar från skuggorna.
Beteende
Bäckaskogsmannen vakar över sina skogar och bäckar. Han kan vara en hjälp för den som respekterar naturen och visar mod, men är skoningslös mot tjuvskyttar, skogshuggare som tar mer än de behöver, och alla som skadar djurlivet.
Förmågor
Väldigt stark och skicklig jägare. Kan röra sig ljudlöst trots sin storlek. Behärskar skogens djur och kan använda dem som varningssystem eller vapen.
Svagheter
Blir svagare långt från sin skog. Har svårt att korsa öppna fält i dagsljus.
Relation till människor
Respekterar och ibland belönar dem som vårdar skogen. Ser sig som domare och bödel över dem som förstör den.
Beskrivning
Bäckaskogsmannen beskrivs som en hög, kraftig gestalt som kan misstas för en mörk trädstam tills han rör sig. Klädseln är grågrön och barklik, ibland överväxt av mossa och lav; stegen är tysta och blicken kall och prövande. Hans närvaro märks ofta före synen av honom: luften blir stilla, doften av kåda och fuktig jord tätnar, och djuren tiger – eller tvärtom, en uggla ropar kort som varning.
Han är skogens ordningshållare. Den som skräpar ner, bryter unga träd, lägger snaror eller skjuter mer än nödvändigt kan vilseledas, få redskapen att gå sönder, höra lockrop som leder fel eller uppleva hur skogen “sluter sig” med vindfällen och täta snår. Bäckaskogsmannen slår sällan direkt – han låter platsen själv straffa övertrampet. Mot tjuvskyttar är han hårdast: stigen blir aldrig densamma, bytet försvinner, och en envis otur följer tills brottet gottgörs.
Respekt möts däremot med hjälp. Den som går varsamt, hälsar tyst, tackar för ved och bär ut sitt skräp kan få ledning: en stig som klarnar, ett träd som faller åt rätt håll, ett djur som håller avstånd i stället för att rusa. Små gengåvor – en upprättad grind, en upplockad plastbit, en kvistad eldstad – väger tungt.
Som skydd och etik råds man att: be om lov när platsen känns “befolkad”, undvika svordomar och buller, ta bara det man behöver och sätta tillbaka det man rubbat. Bäckaskogsmannen är inte entydigt ond eller god; han prövar. Den som visar måttfullhet och vördnad får vandra tryggt. Den som tar utan att ge tillbaka möter skogens obevekliga motstånd.
Liknande väsen
