

Bergsrå
Bergens drottning och väktare av malm, grottor och hemliga stigar. Hon belönar den som arbetar varsamt och håller sitt ord, men förvillar eller straffar girighet, svordomar och löftesbrott. Lockande, mäktig och prövande.
Bergsrå är i sägnernas värld härskarinnan i berget – en ståtlig kvinna som rör sig ljudlöst i gruvgångar och stenhallar. Hon kan visa sig som ovanligt vacker, klädd i mörka eller metallskimrande tyger som liknar malm och glimmer. I vissa berättelser döljer hon en svans eller en ihålig, barklik rygg under kjolen; i andra anas bara en kall glans i blicken. Hennes rike är ordnat: gångar som leder rätt för den värdige, skatter som hålls undan för den som inte förtjänar dem.
Hon vakar över måttfullhet, tystnad och rättvisa. Gruvarbetare och vägfarande bör hälsa stilla, undvika svordomar och inte vissla i berget. Små gåvor – en slant i en spricka, en tyst tacksamhet – sägs mildra hennes omdöme. Den som arbetar hederligt kan få rådslag: en åder som “råkar” visa sig, en sten som lossnar rätt, en varning före ras. Den som däremot roffar åt sig, ljuger om betalning eller skryter kan drabbas av förvillelse: gångar som byter riktning, lampor som slocknar, ett kusligt tryck i bröstet – och i värsta fall ras och olycka.
Bergsråets förmågor är förtrollning och förskjutning: hon kan göra rum större eller mindre, förlänga eller förkorta vägen, få tiden att gå märkligt. Hon kan också pröva människor genom förförelse eller byten: ett löfte väger tungt och måste hållas. Som motmedel nämns bön, kyrkklockors klang och namngivning; järn och stål i trösklar och verktyg kan ge trygghet – men missbrukas de med ovett väcker de hennes vrede.
I grunden är bergsrå varken god eller ond: hon prövar. Respekt, hederlighet och varsamhet öppnar berget; girighet och buller stänger det.