Ensamväsen
Brunnsgubbe
Brunnsgubben är brunnens och källans rå – en platsbunden väktare som håller vattnet rent och levande. Han belönar vördnad och ordning med klart, friskt vatten och skydd för gården, men straffar skräp, spott och ovarsamhet med grumlighet, otur och sjuklig oro i huset.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Mager och något framåtlutad, seg och åldrad; rör sig tyst och varsamt, som om han vore en del av brunnens timmer och sten.
Ansiktsdrag
Fårade, allvarliga drag; skägg som kan påminna om rötter eller alger; munnen sällan talför, men uttrycket är vaksamt.
Hud & hår
Hud i grågrön eller stenlik ton med anstrykning av mossa; hår silvergrått till vitt, ibland fuktigt och strävt.
Ögon
Ljusblå eller grå som stilla vatten; kan glittra till som en vattenyta i skymning.
Svans
Nej
Klädsel
Enkla, jordnära plagg i grått och grönt, ofta fuktiga – kappa eller vadmal som ser utsatt ut av väta och tid.
Lukt & närvaro
Doft av kallt källvatten, våt sten och svagt av järn och jord. Närvaron gör luften sval och stilla.
Beteende
Vakar över brunnen/källan, värnar renlighet och ordning, varnar vid ovarsamhet. Belönar vördnad; straffar skräpande och vanhelgande bruk.
Förmågor
Håller vattnet friskt och klart; kan ge skydd och ro åt hushållet; varnar genom knackningar, eko eller drömmar; kan låta brunnen sina eller bli grumlig tills balans återställs.
Svagheter
Platsbunden – knuten till just den brunnen/källan. Respekt, renhållning och gåvor mildrar hans vrede; långvarig vanvård kan fördriva honom, varpå skyddet upphör.
Relation till människor
Välvillig väktare för dem som visar hänsyn och vårdar vattnet; sträng mot slarv, spott och smuts. Små gåvor och hövlighet håller husfrid med Brunnsgubben.
Beskrivning
Brunnsgubben framställs som en åldrad, stilla närvaro vid gårdens brunn eller en kall källa. Han hör samman med vattnets hälsa, brunnens timmer och den mark som bär allt. I berättelser känns luften svalna när han är nära och en ren doft av kallt källvatten och sten dröjer kvar. Hushåll som visar aktning – täcker brunnen, håller rent, ber om lov innan de tar större mängder vatten och lämnar en liten gåva (en slant, en brödbit, lite mjölk) – får välsignelse tillbaka: vattnet smakar bättre, barnen sover lugnt, och olyckor undviks.
Respektlöshet väcker hans ogillande: man ska inte tvätta smuts, hälla hetvatten, aska eller slagg i brunnen, och man spottar inte i vattnet. Då sägs repet gå av, hinken tippa, eller vattnet bli surt och grumligt. Ibland varnar han med lätta knackningar, drömmar eller ett egendomligt eko ur schaktet. I svåra fall kan brunnen “sina” tills ordning och vördnad är återställd. Brunnsgubben lockar sällan människor som andra vattenväsen gör, hans uppgift är att vaka, varna och bevara.
Liknande väsen
