Ensamväsen
Vätt
Små underjordiska väktare som bor i jordkullar, under golv och i stenrösen. De rör sig på vitterstigar, hjälper ordentliga hushåll i tysthet och lämnar tillbaka det de “lånat” – men hämnas intrång, svordomar, skräp och byggnation över deras vägar med oro i djuren, sömnlöshet och envis otur.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Mycket liten och satt, ofta 30–50 cm lång. Kroppen är robust och proportionerligt byggd, anpassad för arbete i trånga utrymmen under jord.
Ansiktsdrag
Små, runda drag med markerad näsa och buskiga ögonbryn. Uttrycket är ofta allvarligt och vaksamt, men kan snabbt bli bistert vid provokation.
Hud & hår
Hud blek eller jordfärgad. Hår mörkt brunt, svart eller grått, ofta tovigt eller kortklippt.
Ögon
Små, mörka och djupt liggande, som blänkande kol.
Svans
Nej
Klädsel
Slitstarka, enkla kläder i jordfärger – brunt, grått, mörkgrönt – ofta med bälte och verktygspåse.
Lukt & närvaro
Doftar av jord, sten och ibland metall. Närvaron är stilla men vaksam, som om någon alltid iakttar på avstånd.
Beteende
Vätten vakar över sitt hemområde – ofta en gård, en källare eller underjordisk gång. Hjälper till i hemlighet om han respekteras, men kan stjäla, sabotera och hämnas om han eller hans bostad kränks.
Förmågor
Kan röra sig ljudlöst och obemärkt. Kan gömma föremål så att de är omöjliga att hitta. Behärskar små magiska trick för att skrämma eller vilseleda.
Svagheter
Mycket känslig för förolämpningar och intrång. Tål inte högljudda ljud eller starkt ljus under längre tid.
Relation till människor
Respekterar de som lämnar honom ifred och visar tacksamhet för hjälp. Kan bli en farlig fiende om han känner sig hotad.
Beskrivning
Vättar skildras som lågvuxna, gråklädda väsen med snabba, nästan ljudlösa steg och en svag doft av fuktig jord. De lever i välordnade hushåll under marken – i kullar, under trösklar och stenrösen – och färdas på vitterstigar som ibland korsar gårdsplaner och stigar. Man ser dem sällan tydligt: en skugga i ögonvrån, tre snabba knack i väggen, redskap som plötsligt ligger “rätt”. Nattetid hörs ibland låg verksamhet: svagt mjölkningsskrammel, små steg över golvet, viskningar i spjälorna.
Deras lag är hänsyn, ordning och ömsesidighet. Man varnar innan man häller ut hett vatten (“Se upp, vättar!”), man skräpar inte, svär inte i onödan, och man bygger inte över deras stigar. Sådant som “försvinner” i huset är ofta lånat – lägg tillbaka en liten gåva (ett mynt, en brödbit, lite mjölk) och saken brukar återvända. Den som uppträder så får ofta hjälp: lugn i ladugården, verktyg som håller längre, en stig som klarnar i dimman och en lätt hand i arbetet.
Övertramp besvaras stilla men bestämt: redskap spricker utan orsak, dörrar kärvar, djur blir oroliga, sömnen störs och små olyckor hänger i. Hus som råkar stå över en vitterstig får ingen ro förrän man flyttat grind eller vägg några alnar och “släppt fram vägen”. I äldre sägner varnas också för att lämna spädbarn oskyddade; en järnbit i vaggan eller ett kors i tröskeln nämns som skydd mot bortbyting och oro.
Som motmedel och vett gäller: tala lågmält, håll rent, tacka när något oväntat går väl, lägg en liten gåva vid högtid och se till att vitterstigar förblir fria. Järn och stål, en stilla bön och att korsa en tröskel (dörr, grind) bryter ofta olyckliga mönster. Vättar är varken onda eller goda i sig – de prövar. Den som visar respekt och måttfullhet lever i fred med dem; den som tar plats utan att ge tillbaka får känna hushållets envisa, underjordiska svar.
Liknande väsen
