Ensamväsen
Havsfru
Havets väktarinna – bländande vacker och farlig. Hon lockar sjömän och fiskare med sång och löften, men belönar bara den som visar respekt för havet och håller sina avtal. Den som svär, skräpar eller blir övermodig får känna storm, vilsegång och djupets drag.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Slank och proportionerligt byggd, med en närvaro som utstrålar både makt och grace. Kan visa sig helt människolik eller med fisklik underkropp beroende på situation och berättelse.
Ansiktsdrag
Förtrollande vacker, ofta med drag som speglar havets natur – milda och inbjudande som en stilla sommarkväll, eller skarpa och farliga som en storm.
Hud & hår
Hud ljus och skimrande, ibland med blå eller grön underton. Hår långt och vågigt, i nyanser av svart, djupblått, havsgrönt eller ljust som strandens sand.
Ögon
Djupa och klara, ofta i blått eller turkos, med ett skimmer som påminner om solglitter på vattenytan.
Svans
Ja
Klädsel
När hon visar sig människolik bär hon kläder som påminner om havets färger och rörelser. Smycken av pärlor, koraller och snäckor är vanliga.
Lukt & närvaro
Doftar av salt hav, tång och friska vindar. Närvaron är både lockande och respektkrävande.
Beteende
Härskar över kuster, fjordar och öppet hav. Kan rädda sjömän eller dra dem till botten. Söker ibland sällskap med människor, men dessa möten är alltid på hennes villkor.
Förmågor
Kan styra vågor och strömmar. Förvandlar sig mellan mänsklig och havsvarelse. Sången kan locka sjömän från sina skepp.
Svagheter
Avskyr järn och stål. I vissa berättelser kan hon bindas om någon stjäl ett föremål hon äger, som en kam eller ett smycke.
Relation till människor
Kan vara både räddare och förgörare. Belönar respekt och gåvor med skydd och fiskelycka, men hämnas obarmhärtigt på förrädare och tjuvar.
Beskrivning
Havsfrun hör hemma där söt- och saltvatten möts: i vikar, sund och yttersta skären. Hon visar sig ofta i skymning som en kvinnogestalt med vått, långt hår och ögon där vattenytan glimmar; ibland anas fiskfjäll eller en skugga som inte följer vind och våg. Doften av salt och tång, en plötslig stillhet i fågelljuden eller en kall vindpust före oväder sägs följa henne. I sägner sitter hon på en klippa och kammar håret, sjunger lågt eller vinkar – lockande och varnande på samma gång.
Hennes lag är gränser och ömsesidighet. Fiskare som hälsar stilla, håller god ton, inte tar mer än de behöver och lämnar en liten gåva (en slant i vågen, första fisken tillbaka i sjön) kan få gåvor tillbaka: gott fiske, en ström som bär rätt, varsel om grund och storm. Den som däremot skräpar ner, svär, ljuger om byten eller bryter löften känner hur havet “tar tillbaka”: näten trasslar, dimman tätar och rodret lyder plötsligt sämre. I värsta fall lockar hon den övermodige närmare bränningar och djup.
Havsfruns förmågor är förtrollning, synvillor och vädermakt. Hon kan få tiden att glida – en stunds samtal vid klippan blir en natt – och hon kan låta vattenytan verka trygg när faran lurar under. Samtidigt finns berättelser där hon skyddar: drar undan någon ur en virvel, viskar en kursändring precis innan sjön “bryter”, eller tystar vinden så en båt hinner i lä.
Som motmedel och vett nämns att bära en bit järn eller stål, hålla tyst bön, hedra avtal och tala stilla vid vattnet. Man bör undvika svordomar och övermod, aldrig kasta rester i sjön, och alltid tacka när man räddats ur trångmål. Havsfrun är varken entydigt god eller ond – hon prövar. Den som visar respekt och måttfullhet rör sig tryggare över hennes domäner; den som tar utan att ge tillbaka möter havets hårda svar.
Liknande väsen
