Ensamväsen
Lykteman
En vandrande själ med lykta som dyker upp på vägar och myrar i skymning. Kan leda rätt den varsamme – men lockar den övermodige ut i dimma och villovägar. Respekt, hövlighet och tydlig bön om väg hem ger hjälp; ovett och skryt ger vilsegång.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Människolik, oftast smal och något krokig, som en äldre man som burit tunga bördor hela livet.
Ansiktsdrag
Djupa fåror i huden, blek hy och ett trött men intensivt uttryck. Ibland saknar han delar av ansiktet, eller så är dragen suddiga som om de vore halvt utsuddade av dimma.
Hud & hår
Hud blek eller grå, ofta med en svag blåton. Hår tunt, grått eller vitt, ibland tovigt.
Ögon
Små, ofta glödande gula eller vita, som skymtar under mörka ögonbryn.
Svans
Nej
Klädsel
Gammaldags, slitna kläder från den tid han levde, ofta trasiga och fuktiga. Bär alltid en lykta vars ljus fladdrar och kastar långa skuggor.
Lukt & närvaro
Doftar av fuktig jord, gammalt trä och rök. Närvaron känns ensam och kall, men också enträgen – som någon som försöker få dig att följa efter.
Beteende
Lykteman är ofta själen av en man som dött med en synd eller skuld, dömd att vandra med sin lykta tills han hittar frid. Han kan försöka leda människor rätt, men lika ofta lockar han dem vilse. Motivationen varierar – vissa söker gottgörelse, andra sällskap i sin förbannelse.
Förmågor
Kan röra sig ljudlöst och plötsligt försvinna. Ljusets sken kan vilseleda, förvränga avstånd och locka fram känslor av trygghet eller panik.
Svagheter
Kan avväpnas eller befrias genom att hans historia avslöjas och hans skuld sonas. I vissa sägner kan man undgå honom genom att inte möta hans blick.
Relation till människor
Ambivalent – kan vara både räddare och förgörare. Den som lyckas förstå hans historia kan frigöra honom och själv räddas från hans lyktas lockelse.
Beskrivning
Lykteman visar sig som en ensam gestalt med ljus – oftast en liten lykta som glöder jämnt även i vind. Han syns vid vägskäl, kyrkstigar, broar och över myrmark när mörkret faller. Ibland ser man bara ljuset, ibland en tyst vandrare i slitna kläder vars ansikte förblir skuggat. Stegen är långsamma och målmedvetna; när han stannar blir luften stilla och ljuden dova, som om natten höll andan.
I sägnerna prövar lykteman avsikt och måttfullhet. Den som är artig, ber tydligt om hjälp – “led mig hem” eller “visa mig kyrkvägen” – och håller tyst ordning får ofta vägledning: ljuset går före i jämn takt, svänger vid rätt stig och försvinner först när man ser hemmets eller kyrkans port. Den som däremot följer för girighet, nyfikenhet eller skryt märker hur ljuset glider ut över sankmark, vägen blir längre än den borde och marken börjar svikta under fötterna.
Lykteman förknippas med osalig vila – en vandrare som aldrig fann hem, en skyldig som inte gottgjort, eller en väktare satt att hålla ordning på stigar. Som motmedel nämns att bära järn eller stål, att korsa en tröskel (bro, grind, kyrkport), samt att tala stilla och namnge sitt mål (“i Guds/Jesu namn till säker väg”). Man bör hålla sig till kända stigar, undvika myrlyktor och aldrig håna eller befalla ljuset.
Lykteman är varken ren ondska eller god fe; han prövar. Den som visar respekt och ber rätt får en tyst ledsagare genom natt och dimma. Den som trotsar varningarna möter villstigar, djupa mossar och en natt som inte vill ta slut.
Liknande väsen
