Dödsväsen
Nattramn
Stor, mörk fågellik varelse och dödsomen som far över vägar, myrar och kyrkogårdar i natt och skymning. Vingarna är slitna, ibland med hål som visslar, och ögonen glöder. Den som får dess skugga över sig eller möter blicken drabbas i sägner av sjukdom, feber eller olycka. Järn och stål, att söka tak eller tröskel, hålla tyst bön och kyrkklockors klang sägs bryta dess makt.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Stor och mörk fågellik varelse, ofta i storlek med en korp eller större. Kroppen är kraftig och vingarna långa, men rörelserna är tysta och nästan svävande.
Ansiktsdrag
I vissa sägner har den fågelhuvud med kraftig näbb, i andra ett mer människolikt ansikte dolt bakom fjädrar. Blicken är alltid fixerad och hotfull.
Hud & hår
Fjäderdräkt i djupsvart eller mörkgrå färg som slukar ljus. Ibland med rost- eller blodröda fläckar.
Ögon
Lysande gula, röda eller vita. Syns tydligt i mörker och verkar följa en även när den är stilla.
Svans
Nej
Klädsel
Ingen – alltid i fågelform.
Lukt & närvaro
En doft av blod, metall och kyla. Närvaron ger en känsla av att något jagar en, även när den är stilla.
Beteende
Nattramn rör sig i natten och är ofta kopplad till dödsomen. I vissa sägner söker den specifikt efter människor som är nära att dö eller redan dömda att dö. Om den lyckas skada sitt offer (ofta genom att klösa ut ögonen) kan den undkomma en förbannelse. I andra versioner är det en själ som blivit förvandlad till fågelskepnad som straff.
Förmågor
Näst intill ljudlös i flykten. Kan dyka upp och försvinna utan förvarning. Kan följa efter sitt mål under långa avstånd och påverka drömmar.
Svagheter
Kan avvärjas med heliga symboler eller stål. I vissa sägner kan den inte närma sig om man bär eld eller ett starkt ljus.
Relation till människor
Alltid hotfull – den jagar inte för att skrämma utan för att skada eller fullborda sitt syfte. Mötet med en nattramn är nästan alltid en varning om död.
Beskrivning
Nattramn visar sig som en väldig svartfågel – oftast korplik – med trasiga vingar som fladdrar tungt och visslar genom hål i fjädrarna. Kroppen kastar en ovanligt kall skugga, och blicken glimmar gult eller rött som kol i mörker. Den kretsar över kyrkvägar, galgbackar, broar och myrmarker, rör sig mot hus där sjukdom ligger eller där orätt gjorts, och hörs ibland som tre råa rop innan den syns.
I folktron prövar nattramn den som färdas om natten. Den som ropar, svär eller stirrar rakt upp riskerar feber, hudutslag, hosta eller envis otur; den som går stilla, sänker blicken och håller sig på vägen får ofta passera med en ilning och ett varsel snarare än skada. Tecken på närhet är plötslig kyla, djur som vägrar framåt, lyktor som fladdrar utan vind och att ljud dämpas som under snö.
Som vett och skydd berättas: bär en liten bit järn eller stål (nål, kniv, eldstål), sök tröskel eller tak (bro, port, kyrkvägg), täcka huvud och sänk blicken när vingarna går över, och håll tyst bön; namngivning av rädslan och kyrkklockors klang sägs skingra dess inflytande. Nattramn är inte bara en fiende – den är ett omen och en måttstock: respekt, måttfullhet och tyst färd gör natten kortare; övermod och ovett kallar på dess kalla vingar.
Liknande väsen
