Dödsväsen
Kyrkogrimmen
Kyrkogrimmen är kyrkans och kyrkogårdens djurlika väktare – oftast en stor svart hund (ibland bagge, tjur eller fågel). Den patrullerar murar och portar, skrämmer bort inkräktare och onda väsen och kan vara ett dödsomen när den visar sig vid tornet. Respekt och tystnad möts av ro; skändning, stöld och ovett får omedelbar vedergällning.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Ofta gestaltad som ett djur, vanligast en stor svart hund, men kan även visa sig som bagge, tjur eller ibland fågel. Kroppen är kraftig och imponerande, med en nästan skuggaktig aura.
Ansiktsdrag
Om hund – stora käkar, lysande ögon och kraftig nacke. Vid andra skepnader har djuret alltid något onaturligt över sig: för stora ögon, för mörk päls, en blick som bränner.
Hud & hår
Pälsen är kolsvart, ibland med svagt skimrande hår som reflekterar ljus på ett kusligt sätt. Fjädrar (vid fågelgestalt) är djupt svarta och glänsande.
Ögon
Glödande gula, röda eller vita. Syns tydligt även i totalt mörker.
Svans
Ja
Klädsel
Ingen – djurgestalt.
Lukt & närvaro
Doftar av jord och rök. Närvaron är hotfull och får luften att kännas tung.
Beteende
Kyrkogrimmen är kyrkans och kyrkogårdens väktare, skapad ur ett uråldrigt byggnadsoffer (ofta det första djuret som begravdes på platsen). Den vaktar mot tjuvar, gravskändare och onda väsen. Kan även visa sig för präster och klockare som ett omen om död i församlingen.
Förmågor
Kan röra sig ljudlöst, försvinna och dyka upp utan spår. Har styrka att fysiskt hindra eller skrämma bort inkräktare. Kan också se och bekämpa andra övernaturliga väsen.
Svagheter
Får sällan lämna kyrkogården eller kyrkan. I vissa sägner kan den blidkas med böner eller offergåvor, men dess uppdrag väger tyngst.
Relation till människor
Fientlig mot inkräktare, skyddande mot dem som kommer i fred eller är knutna till kyrkan. Präster och vissa församlingsbor kan ha sett den utan att skadas.
Beskrivning
Kyrkogrimmen – även kallad kyrkogrim – binds till helgad mark och visar sig i skymning som en mörk djurgestalt med glöd i ögonen. Den rör sig ljudlöst längs gångar, sätter sig vid porten eller syns som en skugga i tornet när klockan slår. Närvaron märks som kyla, tung luft och en dov stillhet; djur tystnar, lyktor fladdrar utan vind och marken känns “vaktad”.
I äldre sägner förklaras väktarskapet med ett grundoffer: ett djur begravdes i kyrkogrunden för att ta på sig vakten, så att inte den första människan som begravdes behövde göra det. Oavsett ursprung håller grimmen strängt på gränser och helgd. Den varnar först – en skugga som spärrar vägen, felsteg som känns tunga, ett tryck på axeln när man är på väg att trampa över en grav. Vid grova övertramp blir den handgriplig: vägen “stängs”, modet sviktar, och den skyldige leds ut först när föremål lagts tillbaka eller ursäkt givits.
Kyrkogrimmen är inte ond; den prövar och skyddar. Den rättsinnige går ostörd om man håller sig på gångarna, för lågmälda samtal och lämnar platsen i ordning. Skändning, svordomar, skrän och stöld möts däremot av oro, mardrömmar och envis otur tills man ställt till rätta.
Som vett och skydd nämns: gå på gångarna, tala lågmält, rör inte minnesföremål, tänd och ställ lyktor med vördnad. Järn och stål, tyst bön, namngivning och kyrkklockors klang håller det orena borta – men den varaktiga ro som grimmen vakar över kommer av respekt och gottgörelse.
Liknande väsen
