Dödsväsen
Mara
Nattväsen som sätter sig på bröstet på sovande och orsakar mardrömmar, andnöd och sömnparalys. Kan också rida boskap om nätterna. Drivs ofta av hämnd eller oförrätt och följer ett utvalt offer. Järn och stål, att täppa igen springor/nyckelhål, namngivning och tyst bön sägs bryta hennes grepp.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Ser oftast ut som en mager kvinna, men kan skifta till andra skepnader. Ofta smidig och oväntat stark för sin storlek.
Ansiktsdrag
Bleka och ansträngda drag, med insjunkna kinder och mörka ögon. Ibland vackra men med ett plågat eller hotfullt uttryck.
Hud & hår
Hud blek eller askgrå. Hår långt, mörkt och ofta rufsigt, som om det är ständigt vindrufsigt.
Ögon
Mörka, glanslösa och intensiva. Kan blixtra till vid ilska.
Svans
Nej
Klädsel
Ofta i enkla, mörka eller slitna kläder, ibland nattlinne eller trasor som antyder ett tidigare liv.
Lukt & närvaro
En kyla som trycker ner rummet, doft av unken andedräkt och kall jord. Närvaron känns tyngande, bokstavligt och bildligt.
Beteende
Maran är en ande som sätter sig på bröstet på sovande och orsakar mardrömmar, andnöd och sömnparalys. Kan även rida boskap om nätterna så att de är svettiga och utmattade på morgonen. Ofta uppstår maror ur själar från kvinnor som dött olyckligt eller oförrättade, men i vissa sägner kan levande människor förvandlas till maror i drömmen.
Förmågor
Kan passera genom små springor och nyckelhål. Förmår paralysera och kväva sina offer under sömn. Kan skapa livliga och skrämmande drömmar som känns verkliga.
Svagheter
Kan hindras genom att blockera ingångar (t.ex. proppa igen nyckelhål), placera järn under kudden, eller genom magiska besvärjelser. I vissa berättelser kan en mara befrias från sin förbannelse om hon namnges och konfronteras.
Relation till människor
Alltid plågsam för sitt offer, men hennes handlingar drivs ibland av hämnd, svartsjuka eller ett ofullbordat behov från livet. I sällsynta sägner kan en mara “släppa” sitt offer efter att ha fått sin önskan uppfylld.
Beskrivning
Maran framträder i sägner som en mager kvinna med bleka, ansträngda drag, insjunkna kinder och mörka, intensiva ögon. Håret är långt och rufsigt som om vind alltid rör vid det. Hon kan skifta skepnad och ta sig in genom de minsta öppningar: nyckelhål, fönsterspringor, otätade väggar. Tecknen på närvaro är kyla, en svag doft av kall jord och unken andedräkt, samt en tryckande tystnad innan sömnen “slår om”.
Hennes angrepp sker i natten: hon sätter sig på bröstet, tynger andningen och håller kroppen fast mellan dröm och vakenhet – “martryck”. Offret hör steg i rummet, känner vikt över bröstet och ser skuggor som inte vill lösa sig. I ladugården visar hon sig som ridning på boskap: trasslade manar, svettiga djur och mjölk som “inte tar” på morgonen. I berättelser föds maror ibland ur orätt och olycka – själar som saknar ro, eller levande människor som “går som mara” i dröm och hemsöker den de hyser begär eller vrede mot.
Förmågor: att passera genom små springor, paralysera den sovande, väcka livliga drömmar och binda sin närvaro till ett särskilt hem eller en viss person.
Svagheter och motmedel: lägg järn/stål vid sängen (nål, kniv, eldstål), täpp igen nyckelhål och springor, lägg sax i kors under kudden, namnge maran eller den drabbade och tala henne till rätta, håll tyst bön; kyrkklockors klang sägs skingra hennes makt. I en del sägner släpper hon taget när hon blir igenkänd och konfronterad, eller när en gammal oförrätt gottgörs.
Maran är inte ren ondska – hon prövar och plågar. Den som visar eftertanke, ordning och vördnad för nattens gränser får ro. Den som lever i svek, svartsjuka eller ovett drar gärna hennes tunga, envisa närvaro över sig.
Liknande väsen
