Mara
Maran är ett nattligt väsen som tränger in till sovande, sätter sig över bröstet och framkallar andnöd, sömnförlamning och skräckfyllda drömmar. Hon kan också rida hästar och boskap tills de är svettiga och utmattade. I sägnerna kan maran vara en egen varelse, en förbannad människa eller någon som lämnar kroppen i sömnen.
Maran framträder i sägner som en mager kvinna med bleka, ansträngda drag, insjunkna kinder och mörka, intensiva ögon. Håret är långt och rufsigt som om vind alltid rör vid det. Hon kan skifta skepnad och ta sig in genom de minsta öppningar: nyckelhål, fönsterspringor, otätade väggar. Tecknen på närvaro är kyla, en svag doft av kall jord och unken andedräkt, samt en tryckande tystnad innan sömnen “slår om”.
Hennes angrepp sker i natten: hon sätter sig på bröstet, tynger andningen och håller kroppen fast mellan dröm och vakenhet – “martryck”. Offret hör steg i rummet, känner vikt över bröstet och ser skuggor som inte vill lösa sig. I ladugården visar hon sig som ridning på boskap: trasslade manar, svettiga djur och mjölk som “inte tar” på morgonen. I berättelser föds maror ibland ur orätt och olycka – själar som saknar ro, eller levande människor som “går som mara” i dröm och hemsöker den de hyser begär eller vrede mot.
Förmågor: att passera genom små springor, paralysera den sovande, väcka livliga drömmar och binda sin närvaro till ett särskilt hem eller en viss person.
Svagheter och motmedel: lägg järn/stål vid sängen (nål, kniv, eldstål), täpp igen nyckelhål och springor, lägg sax i kors under kudden, namnge maran eller den drabbade och tala henne till rätta, håll tyst bön; kyrkklockors klang sägs skingra hennes makt. I en del sägner släpper hon taget när hon blir igenkänd och konfronterad, eller när en gammal oförrätt gottgörs.
Maran är inte ren ondska – hon prövar och plågar. Den som visar eftertanke, ordning och vördnad för nattens gränser får ro. Den som lever i svek, svartsjuka eller ovett drar gärna hennes tunga, envisa närvaro över sig.