Dödsväsen
Gast
Även kallat: Gastar
Rastlös gengångare bunden vid oförrätt, skuld eller fel gravfrid. Gasten kyler rum, tynger bröst och stör sömn; den skapar oljud, lukt av fuktig jord och skrämmer djur. Den släpper taget när orätten gottgörs – annars plågar den vidare. Järn och stål, namngivning, bön och kyrkklockor sägs hålla den på avstånd.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Människolik, ofta i samma storlek som vid liv, men kan vara genomskinlig eller dimmig. Ibland framträder de bara delvis, t.ex. huvud och axlar.
Ansiktsdrag
Förvridna av död och lidande, eller identiska med hur de såg ut vid döden. Kan ha tomma ögonhålor eller glödande ögon.
Hud & hår
Hud i grå, blek eller blåaktig ton. Hår ofta tovigt, vått eller fladdrande som i vind, oavsett väder.
Ögon
Tomma, glödande eller mörka. Kan stirra orubbligt på sitt mål.
Svans
Nej
Klädsel
Ofta samma kläder som vid döden – blodiga, trasiga eller jordiga. I vissa berättelser bär de svepning eller begravningskläder.
Lukt & närvaro
En isande kyla sprider sig vid deras närhet. Doft av jord, mögel och stillastående vatten är vanlig.
Beteende
Gastar är själar som inte fått ro – ofta på grund av orättvisor, mord, svek eller obetalda skulder. De hemsöker platser, vägar eller människor för att kräva rättvisa eller hämnd.
Förmågor
Kan skrämma, skada eller till och med dräpa levande. I vissa sägner kan de ta fysisk form och hindra människor från att passera. Kan ropa eller skrika med röster som fryser blodet.
Svagheter
Kan få frid genom att få sina jordiska angelägenheter uppklarade – t.ex. att någon betalar skulder, hämnas deras död eller ger dem en ordentlig begravning. Heliga symboler och böner kan driva bort dem.
Relation till människor
Gastar söker sällan vänskap; de är nästan alltid ett hot. Men den som lyssnar och hjälper dem kan bli skonad och ibland belönad genom att förbannelsen hävs.
Beskrivning
Gasten är den dödes oro som inte fått ro: en gärning som inte sonats, en skuld som inte betalats, ett testamente som bröts eller en begravning som gjordes fel. Den visar sig sällan klart – oftare som kyla, tung luft, ett tryck över bröstet och ett dova knack i vägg eller fönster. Ibland följer en doft av fuktig jord eller källare, och djur blir oroliga utan synbar orsak. Nätter blir långa, drömmar tunga; man vaknar med känslan av att någon stått vid sängen.
Gaster hemsöker platser och personer kopplade till deras sak: gårdsplaner där bråk slutade fel, kyrkstigar, broar, loft och kistor. De kan flytta småsaker, öppna lås som inte borde öppnas eller slå av lampor; värst är deras tyngd – “gastkramning” – när andan vill ta slut och kroppen känns fastspikad. Men syftet är sällan blotta skadan: gasten kallar på rättelse.
Bot växer ur gottgörelse. När man namnger den avlidne och talar högt om vad som blev fel, när en skuld betalas, ett föremål återbärs, en grav rättas eller en ovän förlåts, lättar trycket märkbart. Järn och stål (nål, kniv, eldstål), ett kors, salt i tröskeln, tyst bön och kyrkklockors klang driver ofta gasten tillbaka så länge orätten kvarstår – men varaktig ro kommer först när saken ordnas.
Som vett: tala lågmält där det känns “befolkat”, lova inte mer än du kan hålla, och lämna platser i ordning. Möter du en envis oro, sök trösklar (bro, grind, kyrkport), tänd ljus, bär stål – och framför allt: ställ till rätta. Gasten är varken blind ondska eller vän; den är skuldens skugga. När skuggan får sitt svar blir natten åter tyst.
Liknande väsen
