Dödsväsen
Gravfrun
Kyrkogårdens kvinnliga väktare. Gravfrun vakar över gravfrid och heliga platser, varnar stilla och straffar skändning, stöld och ovett. Den som håller tystnad, går på gångarna och vårdar minnesplatser går i fred; den som bryter helgd möter kyla, tyngd och oro.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Människolik, oftast i kvinnlig gestalt. Smal och lång, med en viss stelhet i rörelserna som antyder död och stillhet.
Ansiktsdrag
Bleka, stilla drag. Blicken är kall och genomträngande, ibland glödande i mörkret. I vissa sägner är ansiktet dolt under en slöja.
Hud & hår
Hud blek, nästan genomskinlig. Hår långt och ofta silvergrått, svart eller vitt.
Ögon
Ljusa, nästan vita, eller mörka som skuggor. Kan lysa i mörkret.
Svans
Nej
Klädsel
Bär ofta en lång, vit eller mörk klänning, ibland i svepande begravningsstil. Tyget rör sig långsamt, som under vatten.
Lukt & närvaro
Doftar av jord och vissna blommor. Närvaron känns tung och stilla, med en kyla som smyger sig in under huden.
Beteende
Gravfrun vakar över kyrkogårdar och gravar. Straffar dem som stör de döda – tjuvar, gravskändare eller respektlösa besökare. Kan också varna de som är nära att dö, genom att visa sig vid deras gravplats.
Förmågor
Kan röra sig ljudlöst, försvinna och dyka upp plötsligt. I vissa berättelser kan hon driva inkräktare till vansinne eller död med sin blick.
Svagheter
Skyddas man av heliga symboler, böner eller har ett ärligt syfte vid kyrkogården lämnar hon en ifred.
Relation till människor
Fientlig mot dem som stör gravfriden, men kan lämna varningar eller till och med vägledning till dem som söker sina anhörigas vila.
Beskrivning
Gravfrun framträder i skymning som en stilla kvinnofigur vid portar, murar och gamla stenar – slöja eller långt hår, klädnad som rör sig som dimma, ögon som reflekterar ljus från lyktor och stjärnor. Hennes närvaro märks som kyla och tung luft, en doft av vissnade blommor och jord, ljus som fladdrar utan vind och djur som tystnar vid grindarna.
Hennes lag är gränser och helgd. Kyrkogården är ett vilorum: man skriker inte, skämtar inte grovt, genar inte över gravar, rör inte minnesföremål och lämnar platsen i ordning. Den som visar respekt – tyst hälsning, försiktiga steg, en upprättad lykta, en blomma som satts rätt – får skydd och ro: nattens oro stillnar, vägen hem känns kortare och drömmarna blir lättare. Den som däremot stjäl, skändar, svär eller skränar möter gravfruns vedergällning: tyngd över bröstet, vilsegång mellan stenarna, mardrömmar och envis otur tills felet gottgjorts.
Hon prövar och varnar innan hon slår: en kall vindpust mot ansiktet, ett klart tecken vid rätt port, ett lätt tryck på axeln när man är på väg att trampa fel. Vid grova övertramp blir hon handgriplig: stegen blir tunga, benen sviktar, modet sviker – och den skyldige leds “ut” först när föremål lagts tillbaka eller ursäkt givits.
Som motmedel och vett nämns: håll dig på gångarna, tala lågmält, tänd ljus med vördnad, ställ till rätta det du rubbat. Järn och stål, tyst bön, namngivning och kyrkklockors klang skingrar det orena, men den verkliga boten är alltid gottgörelse – återburen prydnad, lagd sten, ett ärligt förlåt. Gravfrun är inte ond; hon vakar. Den som hedrar vilan går tryggt. Den som gör nattens rum till lekplats får känna platsens stränga svar.
Liknande väsen
