

Gravfrun
Kyrkogårdens kvinnliga väktare. Gravfrun vakar över gravfrid och heliga platser, varnar stilla och straffar skändning, stöld och ovett. Den som håller tystnad, går på gångarna och vårdar minnesplatser går i fred; den som bryter helgd möter kyla, tyngd och oro.
Gravfrun framträder i skymning som en stilla kvinnofigur vid portar, murar och gamla stenar – slöja eller långt hår, klädnad som rör sig som dimma, ögon som reflekterar ljus från lyktor och stjärnor. Hennes närvaro märks som kyla och tung luft, en doft av vissnade blommor och jord, ljus som fladdrar utan vind och djur som tystnar vid grindarna.
Hennes lag är gränser och helgd. Kyrkogården är ett vilorum: man skriker inte, skämtar inte grovt, genar inte över gravar, rör inte minnesföremål och lämnar platsen i ordning. Den som visar respekt – tyst hälsning, försiktiga steg, en upprättad lykta, en blomma som satts rätt – får skydd och ro: nattens oro stillnar, vägen hem känns kortare och drömmarna blir lättare. Den som däremot stjäl, skändar, svär eller skränar möter gravfruns vedergällning: tyngd över bröstet, vilsegång mellan stenarna, mardrömmar och envis otur tills felet gottgjorts.
Hon prövar och varnar innan hon slår: en kall vindpust mot ansiktet, ett klart tecken vid rätt port, ett lätt tryck på axeln när man är på väg att trampa fel. Vid grova övertramp blir hon handgriplig: stegen blir tunga, benen sviktar, modet sviker – och den skyldige leds “ut” först när föremål lagts tillbaka eller ursäkt givits.
Som motmedel och vett nämns: håll dig på gångarna, tala lågmält, tänd ljus med vördnad, ställ till rätta det du rubbat. Järn och stål, tyst bön, namngivning och kyrkklockors klang skingrar det orena, men den verkliga boten är alltid gottgörelse – återburen prydnad, lagd sten, ett ärligt förlåt. Gravfrun är inte ond; hon vakar. Den som hedrar vilan går tryggt. Den som gör nattens rum till lekplats får känna platsens stränga svar.