

Likspöke
Allmän benämning på återvändande döda som visar sig nära platser och ting knutna till deras liv eller död – kyrkvägar, broar, gårdsplaner, gravar och föremål. Likspöken varnar, påminner eller kräver rättelse; de märks som kyla, tung luft, tysta steg och skugglika gestalter. De vilar först när orätt gottgörs och gravfriden blir hel.
Likspöken är de dödas skugga när något blivit fel: en skuld, ett brutet löfte, en sak som inte återbördats eller en begravning som gjorts orätt. De visar sig ofta som bleka, slöjklädda gestalter med våta eller jordiga kläder; ibland syns bara en kontur, en tom huva eller händer som håller ett tecken (nyckel, rep, ljus). När de är nära blir rummet kallt och stilla, luften tung och djur oroliga. Man hör tysta steg, tre knackningar eller ett svagt suckande vid dörren.
Likspöket upprepar det som binder det: går samma sträcka på kyrkstigen, står vid den felaktigt lagda stenen, pekar mot ett gömt föremål eller ställer sig i porten för den som ska göra rätt. För några är det en varning – “åk inte i natt”, “vänd om vid bron” – för andra en prövning: tills sanningen sagts högt och felet rättats släpper inte trycket över bröstet, sömnen störs och oturen hänger i.
Bot och frid kommer genom gottgörelse: säg namnet, tala klart om vad som gick fel, återbär det tagna, betala skulden, rätta gravplatsen eller be om/ ge förlåtelse. Då avtar kylan och tecknen upphör. Som vett och skydd nämns järn och stål (nål, kniv, eldstål), salt i tröskeln, ljus och bön, namngivning av den döde och kyrkklockors klang – men varaktig ro fås först när saken verkligen ordnats.
Likspöken är inte blinda fiender; de vakar och påminner. Den som agerar med respekt, sanning och måttfullhet går i fred. Den som tiger om fel och tar utan att ge tillbaka får känna nattens långsamma, envisa svar.