Dödsväsen
Likspöke
Allmän benämning på återvändande döda som visar sig nära platser och ting knutna till deras liv eller död – kyrkvägar, broar, gårdsplaner, gravar och föremål. Likspöken varnar, påminner eller kräver rättelse; de märks som kyla, tung luft, tysta steg och skugglika gestalter. De vilar först när orätt gottgörs och gravfriden blir hel.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Människolik, men kroppen är blek, stel och ibland delvis genomskinlig. Kan se ut precis som vid dödstillfället eller mer förmultnad.
Ansiktsdrag
Oförändrade från livet eller märkbart förändrade av döden – bleka, stela drag, ibland med ögon som är tomma eller djupt mörka.
Hud & hår
Hud i blek, blågrå eller gulaktig ton. Hår oförändrat från livet, men kan vara tovigt eller smutsigt beroende på gravförhållanden.
Ögon
Mjölkvita, tomma eller med ett dött sken. Kan i vissa fall lysa svagt i mörker.
Klädsel
Ofta begravningskläder eller de kläder personen dog i. Dessa kan vara välbevarade, slitna eller jordiga.
Lukt & närvaro
En svag till stark doft av jord och förruttnelse. Närvaron känns kall och tung, ofta åtföljd av en känsla av att vara iakttagen.
Beteende
Likspöken är döda som återvänt av oro, oförrätter eller för att varna de levande. De kan vara helt stumma och bara iaktta, eller agera aggressivt om de blir störda. Vissa står bara stilla på platser knutna till deras död, andra följer efter människor i tysthet.
Förmågor
Kan passera genom väggar och dörrar. Ibland kan de påverka omgivningen genom kyla, ljud eller rörelser av föremål.
Svagheter
Kan få ro om deras dödsorsak reds ut, om de begravs på rätt plats, eller om religiösa riter utförs. Heliga symboler och böner kan driva bort dem.
Relation till människor
Inte alltid fientliga – många likspöken är mer av en varning eller påminnelse än ett hot. Men om de ignoreras eller provoceras kan de bli farliga.
Beskrivning
Likspöken är de dödas skugga när något blivit fel: en skuld, ett brutet löfte, en sak som inte återbördats eller en begravning som gjorts orätt. De visar sig ofta som bleka, slöjklädda gestalter med våta eller jordiga kläder; ibland syns bara en kontur, en tom huva eller händer som håller ett tecken (nyckel, rep, ljus). När de är nära blir rummet kallt och stilla, luften tung och djur oroliga. Man hör tysta steg, tre knackningar eller ett svagt suckande vid dörren.
Likspöket upprepar det som binder det: går samma sträcka på kyrkstigen, står vid den felaktigt lagda stenen, pekar mot ett gömt föremål eller ställer sig i porten för den som ska göra rätt. För några är det en varning – “åk inte i natt”, “vänd om vid bron” – för andra en prövning: tills sanningen sagts högt och felet rättats släpper inte trycket över bröstet, sömnen störs och oturen hänger i.
Bot och frid kommer genom gottgörelse: säg namnet, tala klart om vad som gick fel, återbär det tagna, betala skulden, rätta gravplatsen eller be om/ ge förlåtelse. Då avtar kylan och tecknen upphör. Som vett och skydd nämns järn och stål (nål, kniv, eldstål), salt i tröskeln, ljus och bön, namngivning av den döde och kyrkklockors klang – men varaktig ro fås först när saken verkligen ordnats.
Likspöken är inte blinda fiender; de vakar och påminner. Den som agerar med respekt, sanning och måttfullhet går i fred. Den som tiger om fel och tar utan att ge tillbaka får känna nattens långsamma, envisa svar.
Liknande väsen
