Svenska Väsen

Draug

Draug är en odöd ur nordisk folktro, en gengångare som stiger upp ur sin grav med övermänsklig styrka och en lukt av förruttnelse. Den plågar levande av girighet och avund, och driver dem till död eller vansinne.

Gast

Rastlös gengångare bunden vid oförrätt, skuld eller fel gravfrid. Gasten kyler rum, tynger bröst och stör sömn; den skapar oljud, lukt av fuktig jord och skrämmer djur. Den släpper taget när orätten gottgörs – annars plågar den vidare. Järn och stål, namngivning, bön och kyrkklockor sägs hålla den på avstånd.

Gloson

Demonisk jättesugga som visar sig kring julnatten och midvinterns mörker, särskilt på kyrkvägar. Gloson rusar mellan hästens ben eller bakom löpare och skär upp dem med sin vassa ryggborst som en kniv. Förebådas av kall vind, gnistor i snön och glödande ögon. Järn och stål, stilla bön, att hålla sig på vägen och kyrkklockors klang sägs skydda.

Gravfrun

Kyrkogårdens kvinnliga väktare. Gravfrun vakar över gravfrid och heliga platser, varnar stilla och straffar skändning, stöld och ovett. Den som håller tystnad, går på gångarna och vårdar minnesplatser går i fred; den som bryter helgd möter kyla, tyngd och oro.

Irrbloss

Svävande ljus som vandrar över myrar, strandängar och kyrkvägar i skymning. Irrblossen lockar nyfikna bort från stigen – men kan också, när de tilltalas vördnadsfullt, visa säkra steg eller dölja platsen för gammal skatt. Håll dig på vägen; järn och stål, namngivning, att vända ett plagg ut och in samt kyrkklockors klang sägs bryta deras grepp.

Kyrkogrimmen

Kyrkogrimmen är kyrkans och kyrkogårdens djurlika väktare – oftast en stor svart hund (ibland bagge, tjur eller fågel). Den patrullerar murar och portar, skrämmer bort inkräktare och onda väsen och kan vara ett dödsomen när den visar sig vid tornet. Respekt och tystnad möts av ro; skändning, stöld och ovett får omedelbar vedergällning.

Likspöke

Allmän benämning på återvändande döda som visar sig nära platser och ting knutna till deras liv eller död – kyrkvägar, broar, gårdsplaner, gravar och föremål. Likspöken varnar, påminner eller kräver rättelse; de märks som kyla, tung luft, tysta steg och skugglika gestalter. De vilar först när orätt gottgörs och gravfriden blir hel.

Lyktgubbe

En mänsklig gengångare med lykta som vandrar på vägar, kyrkstigar och över myrmark i skymning. Lyktgubben kan visa vägen för den som ber stilla och tydligt – men lockar den högljudde eller övermodige ut på villostigar och sankmark. Håll dig på stigen; järn och stål, namngivning, bön och kyrkklockor sägs bryta hans grepp.

Mara

Nattväsen som sätter sig på bröstet på sovande och orsakar mardrömmar, andnöd och sömnparalys. Kan också rida boskap om nätterna. Drivs ofta av hämnd eller oförrätt och följer ett utvalt offer. Järn och stål, att täppa igen springor/nyckelhål, namngivning och tyst bön sägs bryta hennes grepp.

Myling

Barnspöke från odöpta eller mördade barn. Mylingen hoppar upp på förbipasserande och kräver att bli buren till sin grav; ju längre man går desto tyngre blir den – tills bäraren faller eller gör rätt. Får ro genom namngivning/dop, att hitta och jordfästa kroppen eller genom uppriktig gottgörelse. Järn och stål, kors, bön och kyrkklockor sägs hålla den på avstånd tills dess sak är ordnad.

Nattramn

Stor, mörk fågellik varelse och dödsomen som far över vägar, myrar och kyrkogårdar i natt och skymning. Vingarna är slitna, ibland med hål som visslar, och ögonen glöder. Den som får dess skugga över sig eller möter blicken drabbas i sägner av sjukdom, feber eller olycka. Järn och stål, att söka tak eller tröskel, hålla tyst bön och kyrkklockors klang sägs bryta dess makt.

Strandvaskare

Drunknad själ som vandrar längs stränder, vadställen och grunt vatten i skymning. Strandvaskaren söker grav eller rättelse och kan dra oförsiktiga ut mot djupet. Tecken är våta fotspår utan bärare, kall dimma och lukt av tång. Namngivning, att hitta och jordfästa kroppen, salt, järn/stål, bön och kyrkklockor sägs ge ro och skydd.