Odjur
Lindorm
Även kallat: Lindormen
Lindormen är en väldig, vinglös drakorm som håller till vid högar, brunnar, broar och undangömda skatter. Den växer långsamt med det den vaktar och kan ligga ringlad kring sitt bo i åratal. När platsen störs reser den främre delen av kroppen, slår med svansen och försvarar sin skatt med en envishet som gjort den till ett varsel om både rikedom och fördärv.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Lång och kraftigt musklad ormkropp. Ofta vinglös. I några sägner två korta men starka framben som ger extra kraft i utfall.
Ansiktsdrag
Trekantigt huvud med breda käkar och gafflad tunga. Små hornknölar eller en hård pannkam kan förekomma i berättelserna.
Hud & hår
Tät fjällrustning i mörkgrönt, brungrått eller svart. Fjällen kan skifta som våt sten och ger ifrån sig ett svagt rassel när ormen rör sig.
Ögon
Gulgröna eller bärnstensfärgade med smal pupill. Kan lysa svagt i skymning.
Svans
Ja
Klädsel
Ingen.
Lukt & närvaro
Kall doft av fuktig jord, sten och en antydan av svavel. Luften blir stilla och fåglarna tystnar nära dess boplats.
Beteende
Platsbunden väktare vid högar, brunnar, broar eller skatter. Ligger stilla långa stunder och gör snabba, tunga utfall. Varnar först med ringlande och svansslag. Angriper den som bryter gränsen.
Förmågor
Kraftigt bett och krossande grepp med kroppen. Hård fjällrustning. I sägner ibland giftigt bett eller kvävande andedräkt. Skrämmer djur och förvirrar ovana resenärer.
Svagheter
Mjukare buk och svalg. Järn och stål nämns som verksamt. Heliga tecken, psalmsång och klockklang kan bryta dess grepp i vissa berättelser. List och rätt timing övervinner rå styrka.
Relation till människor
Fientlig mot tjuvar och inkräktare men lämnar fredliga förbipasserande ifred. Respekt för platsen och dess gränser är säkraste sättet att undvika strid.
Beskrivning
I sägner beskrivs lindormen som ett uråldrigt väsen som bor där marken döljer något värdefullt eller heligt. Den kan ligga i kyrkbackar, under brofästen eller vid gamla högar och stengärden. Kroppen är lång och muskulös och ormen kan ringla sig runt en kista, en brunnsring eller hela kullen den vaktar. Vissa berättelser ger den två framben som den tar spjärn med när den kastar sig fram. Andra låter den vara helt vinglös och lik en väldig orm som glider över marken med ett surrande ljud från fjällen.
Lindormen står för både fara och gräns. Den håller ordning på platser där människor gärna frestas att bryta sig in eller röra det som borde lämnas i fred. Den tål mycket och väjer inte för ljud eller rop. En beslutsam människa kan ändå driva bort den med stål, tecken och väl valda ord. Hjältar i berättelserna siktar mot den mjukare buken eller mot gapet när ormen slår. Ibland försvagas den av helig mark, psalmsång eller klockklang. Ett återkommande motiv är hur lindormen lägger sig som en ring runt sin skatt. I mörker kan ögonen glöda svagt och svansen piska upp damm och löv. Den är inte nyckfull utan konsekvent. Den som visar måtta och lämnar platsen i fred blir sällan angripen. Den som försöker bryta sig in märker snart att lindormen redan väntade.
Liknande väsen
