Odjur
Varulv
Varulven är en människa som tar ulvhamn – helt som varg eller som en mänsklig-varggestalt – oftast om natten. Förvandlingen drivs av förbannelse, magi eller brutna tabu och slår särskilt mot boskap och ensamma vägfarande. Den bär både rovdjurets styrka och människans list men kan ibland befrias om man bryter hamnen med stål, heliga tecken eller genom att tala till den vid dopnamn.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Som stor varg eller som en halvskepnad med mänsklig bröstkorg och varghuvud. Muskulös, smidig och uthållig.
Ansiktsdrag
Avlång nos och kraftiga käkar. I halvhämtad form kan mänskliga drag skymta i blicken eller kring kindbenen.
Hud & hår
Tät, mörk päls i ulvhamn. Som människa ofta strävt hår, rivmärken och jord på händerna efter nattliga färder.
Ögon
Reflekterar ljus starkt i mörker. Blicken upplevs beslutsam och “förstående” snarare än djuriskt tom.
Svans
Ja
Klädsel
Ingen i djurgestalt. I mänsklig form trasig eller jordig klädnad efter nattens språng och krypande.
Lukt & närvaro
Doft av våt päls, järn och blod. Djur blir oroliga, hundar tystnar eller ylar lågt.
Beteende
Jagar i gryning och natt. Undviker eld och folksamling men testar gårdarnas gränser. Kan följa en person länge i skogsbrynet och slå till när isolering uppstår.
Förmågor
Hamnskifte, skarp hörsel och lukt, stor styrka och snabbhet. Tar sig över hinder och öppnar enkla lås med tass eller käke.
Svagheter
Stål och järn, klockklang och helgade tecken nämns som skydd. Att tala den vid dopnamn, ta eller bränna bälte/skinn, eller få den att korsa rinnande vatten kan bryta hamnen. Skador i ulvhamn följer med till människokroppen.
Relation till människor
Ofta tragisk: ett offer för förbannelse eller eget övermod. Farlig för boskap och ensamvandrare men kan befrias av den som vågar bryta hamnen. Respekt för gränser, ljus och sällskap minskar risken för möte.
Beskrivning
I svensk folktro är varulven en hamnskiftare: en människa som ikläds vargens skepnad genom förbannelse, pakt eller ett magiskt föremål som vargbälte eller skinn. Förvandlingen sker i skymning eller natt och följs av stark hunger och rastlöshet. I ulvhamn rör den sig lågt och tyst, hoppar lätt över gärdsgårdar och driver boskap i skräck. Spåren kan vara större än en vanlig vargs och uppträda med märklig regelbundenhet, som om ett beslutsamt förstånd styrde tassarna.
Berättelserna betonar dubbelheten. På dagen återvänder människan till sin vanliga kropp men bär tecken på nattens liv: rivmärken, blodstänk, trött blick. Skadas varulven i djurgestalt syns såret på människan nästa dag. För att bryta hamnen nämns flera medel: kasta stål över vägen framför varelsen, ringa i klocka, stänka helgat vatten eller ropa den vid dopnamn. Ibland måste bältet eller skinnet tas och brännas. Varulven fungerar därmed både som skrämsel och som varning: bryt inte löften, dras inte med i hat eller begär, och var varsam med de ord och ting som sätter världen i rörelse.
Liknande väsen
