Ensamväsen
Tomte
Tomte är ett samlingsnamn för små, platsbundna väktarväsen. De kan höra till en gård, kvarn, skog eller arbetsplats och kräver ordning, respekt och att gamla överenskommelser hålls. Gårdstomten är den mest kända formen, men berättelserna känner också tomtar som vakar över andra platser och sysslor.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Kortväxt, ofta 60–90 cm lång. Kompakt och stark, med en kropp som tål hårt arbete och kalla vintrar.
Ansiktsdrag
Väderbitna drag, ofta gömda bakom ett långt skägg. Näsan är stor och rund, och ögonen små men vaksamma.
Hud & hår
Hud blek eller rödblossig av kyla. Hår och skägg vitt, grått eller ibland ljusbrunt.
Ögon
Små och blänkande, ofta med en glimt av både humor och stränghet.
Svans
Nej
Klädsel
Traditionellt i grå vadmal, stövlar och röd luva. Kläderna är enkla men praktiska och slitstarka.
Lukt & närvaro
Doftar av hö, jord, trä och djurstallar. Närvaron känns trygg, men kan snabbt bli hotfull om man bryter mot hans regler.
Beteende
Tomten vakar över gården, djuren och de som bor där. Hjälper till med sysslor, skyddar mot olyckor och ser till att gården blomstrar – men kräver respekt, ordning och en liten belöning (ofta gröt med smör) för sitt arbete.
Förmågor
Kan röra sig osynligt och snabbt. Har styrka som vida överstiger hans storlek. Kan välsigna eller förbanna gården beroende på hur han behandlas.
Svagheter
Blir lätt stött om han känner sig förbisedd eller förolämpad. Kan lämna gården för gott om missnöjd, vilket ofta leder till olycka.
Relation till människor
Oftast välvillig, men mycket långsint. Belönar god behandling rikligt, men straffar slarv och otacksamhet hårt.
Beskrivning
Skogstomten skildras som en kortväxt, senig gubbe med skägg och luva, klädd i grått och grönt som bark och mossa. Han rör sig tyst mellan tallar och myrkanter, ställer stenar till rätta, lägger om en spång och sopar undan kvistar från en stig. Ofta märks han före man ser honom: tre korta knack i en stam, ett vinddrag som pekar rätt, eller att elden plötsligt brinner stilla i stället för att ryka.
Hans lag är måttfullhet och ordning. Man tar bara det nödvändiga av ved och ris, släcker elden ordentligt, lämnar ingen skräp och stör inte djurens gång. Den som uppträder så får ofta hjälp: en stig som klarnar i skymning, torra pinnar när allt annat är blött, en känsla av “lättare ryggsäck”. En liten tackgåva – en brödbit, en klick smör, en skvätt öl eller mjölk på en stubbe – stärker friden mellan vandrare och väktare.
Övertramp möts däremot av förvillelse och småstraff: snören som trasslar, remmar som går av, en stig som tycks gå i ring, en envis otur som hänger kvar tills man bett om ursäkt, städat efter sig och gjort rätt. Skogstomten ogillar särskilt skrän, svordomar och att man bryter sönder levande träd “för bekvämlighetens skull”.
Inga våldsamma “motmedel” behövs – bäst är respekt: tala lågmält, släck glöden, lägg tillbaka det du rubbat och tacka när platsen bar dig. Skogstomten är varken söt sagogubbe eller ond ande; han prövar. Den som vårdar skogen får gå i fred och ofta med gott sällskap. Den som tar utan att ge tillbaka möter skogens tysta, obevekliga svar.
Liknande väsen
