

Skogsfinnan
Självständig skogsväktare som rör sig tyst mellan myrar och tallhed. Hon hjälper den som går varsamt, tackar och tar bara det nödvändiga – men förvillar tjuvskyttar, skräpande och högljudda främlingar tills måttet är rågat.
Skogsfinnan framträder i sägner som en stilla, vaksam kvinna klädd i barklika tyger med mossa i fållen och hår som granrötter. Blicken är klar som skymningsljuset under träden, stegen nästan ohörbara, och när hon är nära doftar luften av kåda, fuktig jord och svag rök från gammal eld. Hon visar sig sällan öppet – oftare märks hon i tecknen: en kvist som lägger sig rätt, ett vinddrag som pekar stigen, djur som tystnar och ser åt ett håll.
Hennes lag är måttfullhet och ömsesidighet. Man ber om lov när marken känns “befolkad”, bryter inte kvistar i onödan, släcker elden med omsorg, lämnar ingen skräp och tar bara vad man behöver av bär, svamp och ved. Den som uppträder så får ofta hjälp: torr ved där allt annat är blött, en säker vadplats, en föraning om väder eller en sjukdom som stillnar med rätt ört på rätt plats.
Men övertrampar – tjuvjakt, skrän, svordomar, rovdrift och brutna löften – möts av förvillelse: stigar som tycks byta riktning, redskap som går sönder, en otur som biter sig fast tills man bett om förlåtelse, ställt i ordning och givit något tillbaka (satt upp en grind, burit ut skräp, planterat ett skott).
Skogsfinnan prövar människor genom små avtal: “lämna platsen bättre än du fann den”, “dela med dig när det går dig väl”. Löften väger tungt – den som håller sitt ord får gå i fred och ibland med gott sällskap. Som skydd och vett nämns lågmält tal, enkel tackgåva, att hålla sig till stigar och att bära järn eller stål när oron griper tag; kyrkklockor sägs skingra det orena, men det säkraste är alltid respekt. Skogsfinnan är varken entydigt god eller ond – hon är skogens minne. Den som vårdar platsen blir buren av den; den som förbrukar den möter skogens stilla, obevekliga svar.