

Huldra
Skogens förföriska väktarinna med dold svans (oftast ko- eller rävlika) och ibland ihålig, barklik rygg. Hon lockar, prövar och förhandlar: belönar den som visar respekt och håller sitt ord, men förvillar eller straffar övertramp mot naturen.
Huldra framträder i sägner som en ovanligt vacker kvinna i naturfärgade kläder, med glans i blicken och ett rörelsemönster tyst som mossa. Tecknen som avslöjar henne är den dolda svansen – gömd under kjol eller mantel – och i vissa berättelser en ihålig, barklik rygg som liknar en stock. Hon rör sig helst i skymning där gränserna mellan världar mjuknar, och hennes närvaro anas ofta före hon syns: luften stillnar, fåglarna tiger och skogen “lyssnar”.
Huldra är både lockelse och lag. Hon kan förföra, leda rätt eller ställa villkor om tystnad, måttfullhet och respekt för hennes marker. Jägare, kolare och vallare som uppträder hövligt – hälsar, skräpar inte, tar bara vad de behöver och håller avtal – får ofta hjälp: en stig som öppnar sig, skydd i oväder, en varning när faran närmar sig. Den som bryter löften, skryter, svär eller skövlar möter istället förvillelse: riktmärken flyttar sig, redskap går sönder och oturen fastnar tills man gottgjort felsteget.
I många sägner förhandlar huldra om utbyte – beteplatser, fiskevatten, hjälp vid barnafödsel eller musik. Löften väger tungt: den som sviker förlorar inte sällan mer än han vunnit. I några berättelser kan en huldra bli människa om hon vigts i kyrkan; då försvinner svansen, men priset är ofta tungt – hon blir stilla, sorgsen och förlorar sin kraft.
Som motmedel nämns järn och stål, lugn bön, kyrkklockors klang och ibland namngivning. Men det bästa skyddet är vett och vördnad: tala stilla, håll ditt ord, lämna platsen bättre än du fann den. Huldra är inte entydigt ond eller god – hon prövar. Den som visar respekt möter en mäktig bundsförvant; den som tar utan att ge tillbaka får känna skogens kalla sida.