Kyrkklockor

I folktron var kyrkklockan mer än ett redskap – den var helgad och nästan personlik. Klockor fick namn, de välsignades, och hela socknen kunde bidra med silver till gjutningen för att ge dem “renare” klang och större kraft mot ondska. Klockans röst markerade världens ordning: bön- och högmässoringning samlade människorna, brand- och orosringning varnade, och klämtningen vid dödsfall hjälpte den dödes själ på väg och höll oroliga andar på avstånd.

Klangens makt sågs som ett skydd. Inom “klockvidden” – det område där man kunde höra klockan – trodde man att många väsen drog sig undan: troll, skogsrå och maror trivdes sämre där. Vid oväder kunde ringaren ta sig upp i tornet för att bryta åska och storm; ljudet sades skära i molnen och slå sönder illasinnade krafter.

Kyrkklockor är också huvudpersoner i många sägner. En stulen klocka blir plötsligt så tung att den inte går att forsla över sockengränsen, eller vänder hem av sig själv när dragdjuren står stilla och vägrar. Andra berättelser handlar om klockor som sänktes i sjöar under orostider och som sägs ringa under julnatten eller midsommarnatten från djupet. En sprucken klocka kunde tolkas som ett varsel om missväxt eller olycka, medan en ovanligt klar och lång bärande klang bådade gott år.

I vardagen fanns även små klockor på gårdar och fäbodar, och även deras klang sades hålla “oknytt” på avstånd. Men det var kyrkklockans röst – stor, helgad och vida hörbar – som satte gränser i landskapet och gav folket känslan av skydd, ordning och tid.