Galder

Ordet galder är nordiskt och syftar både på orden och på själva handlingen att “läsa på” något. I folktron är galdern vardagens magi. Den används när kalven inte reser sig, när blodet inte vill sluta rinna, när ett barn skriker om nätterna eller när någon känner sig ”lagd” av avundsjuka blickar. Det är inte den högtidliga bönen i kyrkan och inte heller dramatiska trollkonster, utan korta, precisa formler som fästs vid en sak eller en situation och som laddas genom röst, rytm och upprepning.

Framförandet följer ofta enkla regler. Orden ska sägas rätt antal gånger och i rätt riktning, ibland vid gryning eller skymning. Namn är viktiga, både den sjukes och det som ska drivas ut. Många formler börjar med att tilltala det som plågar: febern, maran, tandvärken, skälvan. Därefter ”binds” det med en bild eller liknelse, som när blodet stängs som en port eller när smärtan knyts i tre knutar. Slutet ”fäster” verkan, ofta med ett kors eller en kristen avslutning.

Galdern står sällan ensam. Den sägs över vatten som sedan stryks på såret, över ett band som knyts runt handleden, över ett mynt som bärs i fickan, eller över glöd som rökes under kreaturens buk. På många håll skrevs några ord på en papperslapp som bars mot huden eller brändes så att askan kunde blandas i dryck. Talens kraft förstärks av talmystik, framför allt tre och nio. Ibland sjungs galdern på en nästan monotont svävande ton som gör orden lättare att minnas och upprepa.

Skyddsgaldrar låg nära vardaglig fromhet. En och samma klok gumma kunde växla mellan bibelord, folkliga ramsor och enkla handlingar som att rista kors i dörrkarmen. Just blandningen gjorde dem acceptabla och verksamma i människors ögon. Samtidigt fanns motmedel. En galder ansågs kunna brytas genom att vända plagget ut och in, lägga kallt järn över tröskeln, skölja bort läsningen i rinnande vatten eller säga orden baklänges och förneka dem.

I dag möter vi rester av galdrar i uppteckningar, visor och lokala sägner. De visar hur ord och rytm, tillsammans med små handlingar och föremål, formade en praktik där människor försökte förhandla med det osäkra i livet. Galdern var ett verktyg för kontroll och tröst, lika mycket social kunskap som magi.

Det var skymning över gården när slåttergänget kom hem. Dagg låg redan i gräset och myggen sjöng. Drängen Lars höll sig för låret. Lien hade skurit snett i ett svårkontrollerat ögonblick och blodet rann genom trasan de knutit. Mor Kristin skickade pojken Nils i väg efter Linnea på backen. Hon kallades klok och kom alltid med lugn i rösten och en flaska i väskan.

Linnea trädde in utan ord. Hon lossade bandaget och såg på såret. Hon nickade kort. Sedan bad hon om brunnsvatten som inte sett dagsljus sedan gryningen, ett litet järn och en röd tråd. Hon blötte trasan i vattnet, strök längs med huden och drog ett litet kors i luften över såret. Hon lät tystnaden stå ett ögonblick och tittade ut mot öst där dagens sista ljus hängde kvar.

– Ge blödningen ett namn, sa hon lågt. Allting som har namn går att kalla hem.

– Det är liebettet, sa Lars och blundade.

– Då binder vi liebettet.

Hon tog den röda tråden och gjorde en första knut. Munnen rörde sig. Röstläget var varken tal eller sång, mer som en jämn ton som bar orden över handen.

Blod som rinner, stillna du nu
Tre knutar binder, tre ord sluter
Som isen lägger sig, som porten stängs
Stå still till sol går upp igen

Hon gjorde den andra knuten och doppade fingertoppen i brunnsvattnet. Hon lät en droppe falla på varje knut. Hon lade järnet över trasans kant som en kall bro. Sedan upprepade hon ramsan en gång till, lika stilla. Vid den tredje gången blåste hon svagt över såret, som om hon släckte ett ljus.

Alla stod tysta. Först märktes ingenting. Sedan mattades flödet. Trasans mörka färg spred sig inte längre. Linnea lyfte försiktigt på duken. Det blödde ännu, men långsammare, nästan envist droppande. Hon drog den sista knuten hårt och lutade tråden mot järnet.

– Nu har orden fått fäste, viskade hon. Låt knuten sitta tills månen vänder. Vattnet sparar ni i en skål under sängen i natt. I morgon bär ni ut det mot öster och häller i första bäcken ni möter. Tråden bränner ni och askan strös under tröskeln. Ingen ska störa det här arbetet innan solen gått upp två gånger.

Lars nickade. Han såg yr ut men andades jämnt. Mor Kristin lindade om med ren duk. Linnea strök honom över pannan, tog upp väskan och gick med mjuka steg ut på gårdsplanen. Hon stannade och såg upp mot himlen. Det fanns alltid någon som kunde vilja vända ord. Avund gjorde människor dumma.

Den natten sov huset oroligt. Vinden vred sig. Någon gick nere vid gärdet. Hunden morrade men skällde inte. Linnea satt i sin egen stuga och lyssnade. Hon kände hur ramsan rörde sig som ett lås som måste dras till igen. Hon satte sig på sängkanten och lät rösten falla in i samma ton.

Blod som rinner, stillna du nu
Tre knutar binder, tre ord sluter
Som isen lägger sig, som porten stängs
Stå still till sol går upp igen

På morgonen var bandaget torrt. Smärtan fanns kvar men betedde sig som en trött häst. Lars haltade men log för första gången. Nils bar brunnsvattnet i sin lilla skål. Han gick före, som man gör när något ska bäras rätt väg. Vid första bäcken hällde han långsamt och sa tyst efter Linneas ord. Vattnet tog emot vattnet och for vidare.

När de kom hem brände de tråden på spisjärnet. Askan blev som en skugga i skopan. Mor Kristin strödde den över tröskeln. Linnea nickade. Hon föreslog en ny duk i tre dagar och vila från lien. Hon sa inget om natten och fotstegen vid gärdet. Hon visste att vissa saker var bäst att låta passera som väder.

Senare samma vecka satt Nils på stentrappan och övade med en egen viskning. Han hade bundit en snörebit runt pekfingret och släppte det sedan. Han försökte hitta tonen, den som var varken tal eller sång. Han såg på Linnea och rodnade.

– Är det så man gör, frågade han. Måste man sjunga vackert.

– Nej, sa Linnea. Man ska sjunga rätt. Orden behöver inte pryda sig. De behöver fäste och riktning. Du säger dem till det som ska flytta sig. Du säger dem tre gånger och låter händerna hjälpa till. Och du lovar att bara bruka dem när någon verkligen behöver det.

Nils nickade. Han kände hur tråden mot fingret mindes knutarna. Han mindes blodet som stillnat. Han mindes hur tyst det blev när orden föll på plats.

På hösten svängde vinden kall över åkrarna. Lien hängde i ladan och Lars gick tungt men hel över gårdsplanen. Ibland nynnade han för sig själv. Inte melodier, bara enkla steg som följde hans andning. Som om något fortfarande höll. Som om något höll fast vid honom, inte för att binda, utan för att stanna kvar där lugnet skulle vara. Och i köksväggen, där askan strötts, luktade det svagt av järn och bränt garn när solen värmde trät. Ord kan bli kvar i huset. Särskilt de som uttalas lugnt och tre gånger.