Lyckoslant

I svensk folktro är lyckoslant ett konkret sätt att knyta lycka till person, hem eller färd. Det kan vara ett ärvt mynt, en slant man hittar oväntat eller den första inkomsten från ett nytt arbete. Särskild kraft tillskrivs silvermynt, eftersom silver anses ”rent” och skyddande mot sjukdom, trolldom och oknytt. En turslant ska bäras nära kroppen i börsen, i innerfickan, som halsmycke eller i brudens högersko på bröllopsdagen. Ett annat bruk är att mura in ett mynt under tröskelstenen eller lägga det under husets första hörn, så att hemmet får bestående lycka.

Regeln är enkel: lyckoslant får inte röras eller växlas in. Den ”håller pengarna igång” genom att alltid ligga kvar som botten i börsen. Försvinner den menar man att oturen snart följer. Därför märks myntet ofta, med ett litet hål eller en rispa, eller så väljer man ett mynt med ett minnesvärt årtal, till exempel bärarens födelseår. En slant med hål kan bäras i band kring halsen eller knytas i barnets skjorta som skydd.

Lyckoslanten används också rituellt. Man kan stryka den tre gånger över elden vid jul, gnida den ren vid nyår eller doppa den i första mjölkningen på våren för att ”väcka” lyckan för året. En del ger bort en extra slant till kyrkans fattigbössa eller till den första tiggaren på marknaden, med tanken att givmildhet lockar fortsatt tur. Och när någon far ut på resa lägger man ibland en slant under mastfot eller i båten för god vind och trygg hemkomst.

Det finns många lokala varianter. En del bär två slantar, en för tur och en för hälsa. Andra lägger mynt under spinnrockens fot eller i fähusets tröskel för att korna ska mjölka väl. Men grundtanken är densamma: ett vardagligt mynt blir ett löfte om tur så länge det hedras, sköts och inte förbrukas. Lyckoslantens kraft bor inte i metallens värde utan i den skötsel och den tro som omger den.