Ensamväsen
Skogsrå
Skogens råväsen – lockande, mäktig och prövande. Hon visar sig som en ovanligt vacker kvinna med dold svans och ibland ihålig, barklik rygg. Belönar tystnad, måttfullhet och hållna löften med trygga stigar och jaktlycka, men straffar övertramp, svordomar och rovdrift med förvillelse, otur och själslig oro.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Slank, lång och sensuell i rörelserna. Allt hon gör har en underliggande grace som verkar medvetet lockande.
Ansiktsdrag
Förtrollande vacker – drag som är skräddarsydda för att tilltala den som ser henne. Kan framstå som mild och oskyldig eller het och intensiv beroende på situationen.
Hud & hår
Hud med varm ton, ibland med ett lätt grön- eller brunstick som smälter in i skogen. Hår långt, yvigt och doftande av skog; färg som löv, jord eller solstrålar genom trädkronor.
Ögon
Klara och hypnotiska – bärnsten, grönt eller djupt brunt. En blick kan kännas som en inbjudan och en varning på samma gång.
Svans
Ja
Klädsel
Tunna, följsamma plagg som framhäver kroppen, ofta i jordnära färger. Kläderna kan växla mellan praktiskt skogsburet och nästan förföriskt avklätt.
Lukt & närvaro
Doftar av kåda, blommor och fuktig jord. Närvaron är magnetisk, som om hela skogen drar en närmare.
Beteende
Lockar både män och kvinnor in i skogen – för förförelse, prövning eller som straff. Gynnsam mot dem som visar respekt för naturen, men skoningslös mot inkräktare.
Förmågor
Kan försvinna bland träd som om hon blivit en del av dem. Behärskar djur och kan använda beröring och röst för att väcka starka känslor och begär.
Svagheter
Avskyr järn. Förlorar sin makt om svansen avslöjas.
Relation till människor
Attraktionen gäller alla kön och åldrar som är mottagliga. Kan ge både den mest oförglömliga natten eller det sista andetaget.
Beskrivning
Skogsrået rör sig där skogen är djupast: vid myrkanter, kolmilor, stigar som delar sig och jaktpass där skogens lag väger tungt. Hon framträder som en hög och bländande vacker kvinna i naturfärgade kläder, med hår som skogsdagg och en blick som ser igenom den hon möter. Tecknen som avslöjar henne är en dold svans (ofta ko- eller rävlika) och, i många sägner, en ihålig rygg lik en urholkad stam. När hon är nära blir luften stilla; fåglar tiger och stegen låter dova.
Skogsrået prövar människor – särskilt jägare, kolare, vallare och den som färdas ofta i skog. Uppträder man varsamt, hälsar, skräpar inte, tar bara det nödvändiga och håller sina avtal, kan man få hennes gunst: en stig som klarnar i dimman, ro i djuren, jaktlycka och varningar innan oväder eller ras. Hon sluter ibland ett tyst råavtal: en lovad tystnad, en skärv av bytet, en liten gåva vid en sten. Bryter man mot detta – skryter, svär, tar för mycket eller sviker ett löfte – vänder skogen sig: riktmärken flyttar sig, skotten går fel, redskap spricker och en envis otur biter sig fast.
Hennes krafter är förtrollning och förskjutning: hon kan göra rum större eller mindre, få tiden att glida och låta välkända stigar byta riktning. I sägner märker hon ibland en människa – en kyss, en vind mot örat, ett märke i skinnet – som ger lycka så länge tron och löftet hålls, men blir tung att bära vid svek. Hon kan vara både förförisk och varnande, och hennes syfte är inte blott skada utan att hålla skogens ordning.
Som motmedel och vett nämns: tala lågmält, vänd ett plagg ut och in när du gått vilse, bär järn eller stål, namnge det som skrämmer och sök en tröskel (bro, grind, kyrkport) eller kyrkklockors klang för att bryta förtrollning. Viktigast är ändå respekt: lämna platsen bättre än du fann den, tacka när arbetet går väl och håll ditt ord. Skogsrået är varken entydigt god eller ond; hon är skogens lag i gestalt. Den som visar måttfullhet går tryggare. Den som tar utan att ge tillbaka möter skogens kalla, obevekliga svar.
Liknande väsen
