

Vargmannen
Manlig hamnskiftare mellan människa och varg. Tyst, snabb och hårt bunden till flockens lag: lojalitet, måttfullhet och hållna löften. Hjälper den som uppträder rätt – men jagar svek, tjuvjakt, skryt och brutna ord.
Vargmannen rör sig mellan två naturer. Som människa syns han bredaxlad, senig och vaksam, med bärnstensfärgade eller grå ögon som “tar mörker”; som varg är han ovanligt stor, med låg, målmedveten gång och en blick som väger varje steg. Där han går blir skogen stilla; luften får en sval doft av jord, rök och våt päls, och man kan höra ett ensamt varsel-ylande långt borta.
Hans lag är flockens: trohet, rättvis delning, tystnad och att inte ta mer än nödvändigt. Den som hälsar stilla, vårdar elden, lämnar plats åt djurens gång och håller sina löften kan få hjälp – en tryggare stig genom nattlig skog, ro i boskapen, en varning innan oväder eller en osedd följeslagare som håller faror på avstånd. Men övertramp – tjuvjakt, skrän, svordomar, rovdrift eller svek – möts hårt: riktmärken “flyttar sig”, spår suddas ut, redskap går sönder och en envis otur biter sig fast tills man gottgjort felet.
Vargmannens förmågor är snabbhet, skarp hörsel och sinnen som läser vind och mark. Han kan förvilla riktningar, dölja egna spår och kalla flockens stöd. Skepnadsskiftet sker gärna vid gränser – bäckar, grindar, stenrösen – och tiden kan glida: en kort färd blir en lång natt för den som följer fel rop.
Som vett och motmedel nämns att bära järn eller stål, namnge rädslan högt, korsa en tröskel (bro, grind, kyrkport) och vända ett plagg ut och in om vägarna börjar gå i ring. Tala lågmält, skryt inte, lämna platsen bättre än du fann den – och tacka när du fått hjälp (en brödbit, lite mjölk eller kött åt skogens fattiga). Vargmannen är varken entydigt god eller ond; han prövar. Den som visar lojalitet och måttfullhet går tryggare. Den som sviker möter skogens snabba svar.