

Vattenhästen
En mer personlig och mytisk variant av bäckahästen. Vattenhästen lockar både som bländande häst och som människa vid strandkanten – förförisk, hjälpsam när den bemöts med vördnad, men livsfarlig för den som låter sig luras ut på djupet. Järn och stål, namngivning, bön och kyrkklockor sägs bryta dess grepp.
Vattenhästen visar sig där land och vatten möts: vid vadställen, bryggor och spegelblanka vikar i skymning. Som häst är den ovanligt vacker – man som droppar, päls som skiftar mellan mörkt och silvergrått, ögon som speglar ytan. Till skillnad från bäckahästen söker den ibland samspel: den kan tala med blickar och gester, erbjuda följe eller kunskap om dolda vad, och knyta band till en människa genom gåvor och löften. Men dess natur är dubbel. Den som sätter sig upp märker hur ryggen “fäster”, hur stigen förvandlas till en lockande bro mot djupare vatten – och hur tiden glider.
I vissa sägner antar den människoskepnad – en ung kvinna eller man med vått hår och ett rörelsemönster som inte riktigt följer vinden. Samtalet är mjukt, nästan drömlikt, och slutar ofta vid vattenbrynet. Löften väger tungt: hålls de, kan vattenhästen visa säkra vad, ge tur i fisket eller skydda vid oväder; bryts de, följer förvillelse, otur och drag mot djupet. Tecken på närhet är tystnad i fågelljuden, en sval doft av vatten och en yta som skimrar “för mycket”.
Som motmedel nämns att bära järn eller stål (nål, kniv, eldstål), namnge väsendet eller sin rädsla högt, göra korstecknet och hålla tyst bön. Kyrkklockors klang skingrar ofta förtrollningen, liksom att söka en tröskel – bro, grind, kyrkport – när vägarna börjar snurra. Vett vid vatten gäller: klappa inte okända hästar nära strand, följ inte lockrop eller “broar” av sken, och ta aldrig mer än du ger tillbaka. Vattenhästen är varken entydigt god eller ond – den prövar. Vördnad och hållna ord öppnar en trygg väg; nyfikenhet utan måtta leder mot djupets tystnad.