

Skogsmor
Skogens matriark – mäktig, erfaren och rättvis. Hon vakar över stigar, djur och heliga lundar, belönar tystnad, måttfullhet och hållna löften, men förvillar och straffar tjuvjakt, skräp, rovdrift och svordomar.
Skogsmor skildras som en hög, stilla kvinna med ålder och kraft i samma gestalt. Kläderna är moss- och barkfärgade, ibland med lavar i fållen; håret liknar torrt gräs eller granrötter och doften omkring henne är kåda, fuktig jord och stilla regn. Hennes närhet märks ofta före synen av henne: fåglarna tiger, vinden dämpas och stigen känns plötsligt antingen tryggare eller mer avvisande.
Hennes lag är måttfullhet, ordning och ömsesidighet. Man går varsamt, tar bara det man behöver, släcker elden rätt, lämnar ingen skräp och tackar när arbetet går väl. Små gengåvor – ett uppsatt grindhål, en upplockad soppåse, en handfull korn eller bröd – väger tungt. Följer man hennes vett kan hon hjälpa: öppna en dold stig, stilla vinden över elden, hålla rovdjur på avstånd eller ge en tydlig varning innan oväder och ras.
Övertramp möts däremot av förvillelse och motgång: riktmärken flyttar sig, redskap spricker, stegen blir tunga och oturen biter sig fast tills man bett om förlåtelse, ställt i ordning och gett något tillbaka. Skogsmor prövar också med möten – ibland lockande, ibland varnande – och ser till hållna löften: bryter man ett ord blir skogen kall och långsint.
Som skydd och vett nämns lågmält tal, ren plats, tacksamhet och att bära en liten bit järn eller stål när oron griper tag. Kyrkklockor och stilla bön sägs skingra det orena, men det säkraste är alltid respekt. Skogsmor är varken entydigt god eller ond; hon är skogens minne och måttstock. Den som vårdar platsen blir buren av den – den som förbrukar den möter skogens stilla, obevekliga svar.