Kollektiva väsen
Huldrefolk
Människolika väsen som lever i organiserade samhällen i skog och berg. Ofta bländande vackra men med en dold svans (och ibland ihålig eller barklik rygg). De förför, förhandlar och sätter regler: visar välvilja mot den som visar respekt och håller ord, men förvillar eller hämnas vid övertramp.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Människolika i form och storlek, men ofta slankare och mer graciösa än genomsnittet. Rör sig med ovanlig lätthet, som om de alltid balanserar perfekt.
Ansiktsdrag
Vackra och symmetriska, men med något främmande drag – blicken kan vara för intensiv, leendet för brett eller ansiktet nästan för perfekt för att kännas mänskligt.
Hud & hår
Hudton från blek till gyllene, ofta med ett friskt skimmer. Hår i alla naturliga nyanser, ibland ovanligt långt och tjockt.
Ögon
Djupa och klara, ofta i grönt, blått eller brunt med en glans som reflekterar omgivningen på ett märkligt sätt.
Svans
Ja
Klädsel
Kläder i naturfärger och naturmaterial, ofta vackert sydda och dekorerade. Vid högtider kan de bära praktfulla dräkter med pärlor, broderier och färger som skiftar i ljus.
Lukt & närvaro
Doftar av skog, blommor och frisk jord. Närvaron är både lockande och lite tryckande, som om luften runt dem är laddad.
Beteende
Lever i välorganiserade samhällen i skog och berg, osynliga för människor om de inte själva vill synas. Kan vara gästfria om man visar respekt, men mycket farliga om man bryter deras regler.
Förmågor
Kan göra sig osynliga, förtrolla människor och forma naturen runt sig. Har ofta kontroll över djur i sina marker. Kan förändra sitt utseende för att smälta in bland människor.
Svagheter
Tål inte järn och stål. Svansen är deras största hemlighet – om den avslöjas kan de förlora sin makt över en människa.
Relation till människor
Söker ibland kontakt för handel, vänskap eller kärlek. Kan erbjuda gåvor, skydd eller magiska föremål, men förväntar sig alltid något i gengäld. Brott mot deras lagar kan leda till förvisning, sjukdom eller att man aldrig hittar hem igen.
Beskrivning
Huldrefolk beskrivs som ett folk nära människan men rotat i skogen och berget. De framträder som kvinnor och män – slanka, starka och oroväckande vackra – klädda i naturfärgade tyger. Ett kännetecken är den dolda svansen, ibland ko- eller rävlika, som göms under kjol eller mantel; i vissa sägner anas också en barklik, ihålig rygg. De rör sig ljudlöst och syns gärna i skymning, när gränserna mellan världar är mjukare.
De lever ordnat: med ledare, hushåll, musik och fest, och de håller hårt på gränser, avtal och ömsesidighet. Den som beträder deras marker förväntas hälsa, be om lov och lämna platsen som man fann den. Bryter man mot detta – skräpar ner, skryter, svär eller tar något utan att ge tillbaka – kan vägarna förskjutas, kompassen “snedda”, jägaren gå vilse och boskapen bli orolig. Uppträder man respektfullt får man tvärtom hjälp: en viskning åt rätt håll, skydd i oväder eller en ovanligt god driv i arbetet.
I möten med människor förhandlar huldrefolket ofta: om beteplatser, fiskevatten, tystnad, hjälp vid barnafödsel eller musik. Löften väger tungt – brutna ord får följder. Förförelse förekommer i många sägner, men tonen är sällan slumpmässigt ond: huldrefolk prövar människor. De kan knyta band till den som visar lojalitet och måttfullhet, men drar sig undan den girige och hänsynslöse.
Som skydd eller svaghet nämns ofta järn och stål, kyrkklockor, namngivning och korsande av trösklar (t.ex. kyrkport). I några berättelser kan en huldra bli människa om hon giftes i kyrkan – men priset blir ibland tystnad, sorg eller förlust av hennes kraft. Tid och rum kan också bete sig annorlunda kring dem; en kväll i deras sällskap kan kännas som en timme – eller en hel vinter.
Sammanfattningsvis är huldrefolket varken entydigt goda eller onda. De representerar vördnad för platsen och dess lagar. Den som håller ord, visar respekt och ger något tillbaka möter ofta hjälp och välvilja; den som tar för sig möter skogens kalla sida.
Liknande väsen
