

De underjordiska
Människolika väsen som lever i samhällen under jord – med egna gårdar, boskap och sedvänjor. De är skygga men närvarande: belönar hänsyn och återlämnade lån, men förvillar eller hämnas vid intrång och respektlöshet.
De underjordiska beskrivs som ett folk som bor under marken – i kullar, rösen, berg och höjder – där de för ett liv som speglar människors: de har gårdar, kvarnar, musik och fest, och ibland hörs mjölkning, slammer och spel under jorden när natten faller. De är människolika, ofta vackra men bleka, klädda i grå eller jordnära färger, och rör sig lätt och tyst. De visar sig sällan öppet; oftast märks de genom ljud, dofter, fotspår eller en plötslig förskjutning i rummet – stigar som skiftar, dimma som tätar, ett vänligt eller varnande “knack” åt rätt håll.
I sägnerna håller de hårt på gränser och ömsesidighet. Den som lånar något “av dem” – ett redskap som lämnats framme, vatten vid en källa, passage över deras mark – bör tacka, lämna tillbaka eller ge en liten gengåva; annars kan vardagen börja trassla: djur blir oroliga, mjölken skär sig, vägen hem känns plötsligt främmande. Visar man respekt kan man däremot få hjälp: ledas rätt i skogen, skyddas från olycka eller hitta något förlorat.
De underjordiska undviker ofta järn och stål, och ogillar buller, svordomar och kyrkklockor; därför råds man att röra sig stillsamt, knacka i en dörrpost eller sten och säga “förlåt” eller “må jag gå förbi” innan man kliver in på en plats som känns “befolkad”. Tid och rum tycks ibland följa andra lagar hos dem: en kort stund i deras sällskap kan kännas som timmar – eller tvärtom. I äldre berättelser förekommer också byten av barn (bortbyting), som sägs kunna avvärjas med bön, dop eller skydd av järn.
Sammanfattningsvis är de underjordiska inte entydigt goda eller onda; de prövar människor. Vördnad, måttfullhet och rättvisa öppnar deras värld – girighet, oväsen och respektlöshet stänger den.