

Dvärgar
Kortvuxna mästersmeder och hantverkare med magiska kunskaper. De lever under jord i berg och gruvor, förvaltar metaller och skatter, och belönar rättvisa avtal men straffar girighet och svek.
Dvärgar framställs i nordisk folktro som ett underjordiskt folk som håller till i berg, gruvor och stenhällar. De är kortväxta men kraftigt byggda, ofta med mörka, vaksamma ögon och sot- eller bergsdamm på hud och kläder. Deras dräkt är praktisk: ull och läder, förkläden och bälten tyngda av verktyg. De visar sig sällan i dagsljus och arbetar helst när världen ovanför somnat; den som lyssnar kan höra dova slag, slipstenens sus och dämpade röster från hjärtat av berget.
Deras rykte bygger på hantverksskicklighet. Dvärgar smider blad som håller en livstid, smycken som bär välsignelser eller varningar, lås som inte kan dyrkas och kärl som aldrig läcker. De behärskar hemliga runor, härdningar och legeringar, och kan väva in “lycka” eller “otur” i det de tillverkar. Men skickligheten har pris: de gör gärna upp tydliga byten och kontrakt, och den som bryter ett löfte, snålar med betalningen eller stjäl malm ur “deras” berg får snart känna av motgång – verktyg spricker, djur blir oroliga, vägar går fel.
Visar man däremot måttfullhet och respekt – arbetar varsamt, lämnar en gåva vid en sten eller tackar när man ledsagats rätt – kan man få hjälp: en stig som öppnar sig, ett verktyg som oväntat håller, en varning i drömmen innan olyckan. Dvärgarna undviker gärna buller, skryt och ovett, och drar sig undan kyrkklockor och starkt dagsljus. De är inte entydigt goda eller onda; de prövar människan. Den som vårdar sitt ord och sin omgivning kan få en tyst bundsförvant i berget, medan den girige alltid möter bergens hårda svar.