Kollektiva väsen
Jättar
Enorma och uråldriga väsen som bebor berg, skogar och kuster. De formar landskapet med stenblock och jättesteg, ogillar kyrkklockor och oväsen, och kan vara både farliga grannar och oväntade hjälpare – beroende på hur man uppträder.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Enorma och massiva, ofta dubbelt så höga som människor eller mer. Kroppen är kraftigt byggd med breda axlar och muskulösa armar. Deras närvaro känns som ett berg som rör sig.
Ansiktsdrag
Grova och markerade, med bred näsa, djupa fåror och kraftiga käkar. I vissa berättelser är de fula och skrämmande, i andra nästan mänskligt vackra men i gigantformat.
Hud & hår
Hud i nyanser av grått, brunt eller blått; hår och skägg i jordiga eller eldiga färger. Håret är ofta tjockt och yvigt.
Ögon
Stora och djupt liggande, med färger som sten, is eller glödande bärnsten. Blicken är tung och genomträngande.
Svans
Nej
Klädsel
Grova, hemvävda tyger, pälsar och läder. Kläderna är ofta sydda av hela djurhudar eller vävda i mönster inspirerade av naturen.
Lukt & närvaro
Doftar av sten, jord och rök. Deras steg känns i marken innan man ser dem.
Beteende
Kan vara både kloka och fruktansvärt farliga. Vissa lever isolerat i berg och dalar, andra i stora samhällen. Ofta misstänksamma mot människor, men respekterar styrka och list. Många berättelser beskriver konflikter med människor och gudar.
Förmågor
Väldig styrka, förmåga att kasta stenblock över långa avstånd. Kan forma landskapet – skapa dalar, sjöar och berg med sina handlingar. Ibland besitter de magi eller uråldrig kunskap.
Svagheter
Kan luras eller besegras genom list. I många sägner skadar eller dödar solens ljus dem, förvandlar dem till sten.
Relation till människor
Från fiender och plågoandar till skyddsandar och läromästare. Kan byta varor eller kunskap, men är farliga att förolämpa eller lura.
Beskrivning
Jättar framställs i sägner som kolossala, starka och långlivade varelser som levt här “sedan före människornas tid”. De bor i berg och steniga skogar, ibland i grottor eller under stora klippblock. Kroppen beskrivs som människolik men väldig: grova händer, breda axlar, hår som granrötter och ögon som glimmar som glöd i skymningen. Klädseln är praktisk – skinn, ylle, grova skor – ofta dammig av jord och krossat berg.
I berättelserna sätter jättar spår i naturen: bråddjupa hål sägs vara fotavtryck, stenrösen deras kastade block, förvridna stenbrott deras arbetsplatser. De rullar väldiga stenar, bygger vallar och kan i vissa sägner ta på sig arbeten – broar, kvarnar, dammar – om de får betalt. Men avtal ska hållas: den som försöker lura en jätte får ofta känna på vredesmodet, medan list och snabba repliker kan rädda en människa ur knipan.
Jättar ogillar buller, kyrkklockor och starka kristna symboler; många sägner förklarar hur stenkast mot kyrkor stoppats av kors eller bön. Dagsljus nämns som ett skydd: i vissa berättelser drar sig jättar undan gryningen, i andra kan de bli stela “som sten” om de överraskas av solen. Järn och stål nämns ibland som avskräckande, liksom att hålla sig till stigar och gränser.
Relationen till människor är dubbel. Jättar kan vara farliga – särskilt mot den som stör deras marker, bryter löften eller för oväsen – men de kan också visa välvilja: leda någon rätt i oväder, varna för ras eller dela med sig av hemliga stigar om man visar respekt. I flera sägner är jättinnor mer benägna till samtal och förhandling, medan äldre jättar framställs som hårdare och mer bundna till gamla lagar. Sammanfattningsvis prövar jättarna människors måttfullhet: den som håller sitt ord och visar vördnad klarar sig – den oförsiktige får känna på bergens tyngd.
Liknande väsen
