Bjära

I svensk folktradition räknas bjära till dragväsen – ting och väsen som “drar” nytta till sin husbonde. Den sägs bli till genom en ritual där en trollkunnig samlar små stulna ting (ull, tråd, korn, talg, ibland det första ägget från en höna), tvinnar eller binder dem till en liten figur eller tova och ger den liv med inlärda ord och några droppar blod. Ägaren lovar i gengäld att mata och dölja den. Vissa berättelser betonar att stölden i själva skapandet “smittar” väsendet med förmågan att stjäla.

Bjäran arbetar i skymning och natt. Den smiter in genom nyckelhål och väggspringor, suger mjölk ur grannens kor och släpper den i ägarens kärna, eller bär kornkärvar och småmynt i hemlighet. Den känns igen på sin skiftande skepnad: ibland ett garnnystan som rullar av sig självt, ibland en svart katt eller en tovig fågel. Efter sig kan den lämna ovanligt rik skörd av smör och mjölk eller oförklarlig brist i granngården.

Bjäran kräver betalning. Får den inte sina droppar blod eller den vård som utlovats kan den vända sig mot sin ägare, skrämma boskapen eller suga kraft ur husfolket. När ägaren dör sägs den försöka hävda sin rätt och orsaka oro i stugan. För att bli av med den nämns att man måste göra sig av med den på rätt sätt: bränna den med salt och stål, kasta den över tre gränser utan att se sig om, eller sälja/”ge bort” den under strikta villkor – fel steg gör att den kommer tillbaka.

Bjära berättar därmed något om grannskapets moral i sägnerna. Den lovar snabba vinster men kräver hemlighet, stöld och blod – och priset blir ofta högre än nyttan. Respekt för rättvisa och måtta är det säkraste skyddet: där sådant råder får dragväsendet ingen ingång.

Bjärans sista hemgång

I en glänta där granarna stod tätt och marken luktade fuktig mossa bodde en man som kallades Per i backen. Skörden slog sällan väl ut för honom och korna gav lite mjölk. Han var varken ond eller god, bara trött på att vara sist i byn. En höstkväll kom han hem med en svart liten påse gömd under rocken och låste dörren bakom sig. På bordet lade han fram tre strån från tre grannars åkrar, en hopknuten handske fylld med ull och en hundraårig spik som han bytt till sig för dyrt. Han hade hört hur det skulle göras. Han viskade gamla ord som inte må nämnas, droppade tre droppar blod på ullen och band allt till en liten figur som liknade en hare med för lång svans och för smal nos.

När klockan slog midnatt rörde figuren på sig. Den sträckte på sig som en katt, skakade av sig ulltussarna och stirrade på Per med ögon som glimmade som våt aska.

— Du är min, sa Per. Gå, och hämta mjölk åt mig. Ingen må märka att du varit där.

Bjäran pep till så det stack i öronen, hoppade upp på fönsterbrädan och var borta. Följande morgon var mjölkkrukan så full att locket lyfte. Smöret gick tjockt i kärnan och grädden stod som en kulle. Pers händer skakade när han smakade. Det var sött och tungt och alldeles fel, som om sommaren själv tvingats ner i byttan.

Det blev hans vana. Varje natt skickade han ut bjäran. Varje morgon var byttorna fulla. Han matade den med en skvätt av sitt eget blod och en bit bröd doppat i mjölk. Till en början räckte det. Men Per vande sig snabbt vid överflödet. Han befallde bjäran att bringa mer. Och mer. När den kom hem trött och fläckig av regn gav han den mindre än förut, för han ville spara. Den lilla varelsen såg på honom utan att blinka.

Det dröjde inte länge förrän grannarna började tala. Kor som tvärt magrade. Mjölk som skar sig i grytan trots ny eld. Någon hade sett något svart smita genom gärdsgården som en hopvecklad skugga. Gamla Anna vid kvarnbäcken lade ett järn över sin dörr och pekade ett kors med brökniv i luften. Nästa natt kom bjäran hem trasig i pälsen, med lukt av bränt järn kring kroppen. Den låg på Pers bord och ryckte.

— Stig upp, sa Per och slog den med en kökshandduk. Det finns mer att hämta. Fort.

Bjäran rörde sig men långsamt. Den gnisslade som en slö såg. Den ville ha mer blod. Per påstod att han var svag och gav den bara en droppe. Då vred den sitt lilla huvud på sned och lät tyst, nästan som en viskning.

— Husbonn är snål.

Natten därpå bad Per den ta smör och ost även från de längre gårdarna. Det blåste upp och regnet slog snett över myrarna, men bjäran försvann utan ett ljud. Vid gryningen hördes en duns mot ytterdörren. När Per öppnade låg den där igen. Blöt, stinkande av sump, och med något som såg ut som sotfastnad grädde kring munnen.

— Gav du mig mitt? frågade den.

Per tvekade. Högg en brödbit, doppade den snabbt och räckte fram. Den åt, men tittade på honom hela tiden. Ögonen var djupare nu, som två smala hål i dimma.

Det sista började i tysthet. Smöret sprack i kärnan fast han rörde jämnt. Mjölken i byttan bubblade svagt, som om någon kokade i den underifrån, och när han lyfte skopan var den tung som om den drog emot. Per blev arg. Han skällde på bjäran, som satt hopkrupen på spiselkransen, ångande svagt som nytvättat ylle.

— Du gör ditt arbete slarvigt, sa han. Du har blivit lat.

Då reste bjäran sig, långsamt, och strök sig längs spjällstången. Den såg inte ut som en hare längre. Den var för smal där den borde vara rund och för lång där den borde vara kort. Skuggan den kastade följde inte eldens sken.

— Husbonn är snål, upprepade den. Husbonn har lovat.

Per blev rädd men vägrade visa det. Han grep bjäran för att kasta den i elden, för han hade hört att det kunde bryta allt. Den var varmare än en levande varelse borde vara. När han lyfte den blev hans händer hala av mjölk som inte var mjölk. Den vek sig inte. Istället slingrade den upp mot hans bröst, som ett rep som någon drog i från andra sidan.

Den natten sov Per inte. Han låg i sängen med bjäran på bröstbenet. Den var lätt som halm men tyngde ändå, som en skuld. Den lutade sitt noslösa ansikte mot honom och viskade ramsor han inte ville minnas. Han försökte resa sig men kroppen lydde inte. Luften blev tjock. Ett sakta sörplande ljud hördes. När han till sist rev loss varelsen var hans skjorta blodfläckad och huden under iskall.

Morgonen därpå stapplade han ut för att hämta vatten. Grannen, gamle Jöns, kom förbi och höjde på ögonbrynen. Pers ansikte hade blivit insjunket och grått, men han log stelt.

— Dålig sömn, sa han.

— Sätt järn vid dörren, sa Jöns. Och låt bli det du håller på med.

Per låtsades inte förstå. Han ställde ett järn vid dörren ändå, mest för att skrämma bort grannens frågor. På kvällen skickade han ut bjäran igen och lovade den mer blod när den kom hem. Men när den pep tyst ur skuggorna och kravlade över tröskeln glömde han sitt löfte. Han var för trött. Han lade sig istället, för tänkte att i morgon skulle han göra rätt.

Då gick bjäran åt skogen för gott.

Den hoppade upp på bordet och slog med sin svans över mjölkkrukan. Allt välte ut som vit dimma och rann ner på golvet utan att bli blött. Den hoppade till smörkärnan. Käppen började gå av sig själv och smöret blev svart som natt. Det skar i luften som när en katt fräser. Per sprang fram, men bjäran var redan vid sängen. Den klättrade upp på honom med den där lätta tyngden igen och började dricka av hans kraft med små, rytmiska ljud. Han kämpade. Han bad. Han lovade allt. Husbonn är snål, viskade den. Husbonn har lovat.

När grannarna bröt upp dörren nästa dag satt Per på sängkanten med ögonen mot fönstret. Han levde, men barndomens färg var borta ur hans ansikte. På golvet stod byttor fulla av något som såg ut som vatten fast det luktade surt och bränt. Ingen såg bjäran. Men en tyst lukt av våt ull dröjde kvar i stugan i flera dagar, och katten vägrade gå in.

Per började ge tillbaka. Han bar mjölk till dem vars kor magrat. Han lämnade smör på trappor när ingen såg. Han tog av järnet vid dörren och spikade upp en gammal psalmboksblad ovanför spisen. Han plockade isär den lilla figur som en gång varit hans stolthet och skam och bar delarna till bäcken. Han lade dem i vattnet och såg dem sjunka utan att bli blöta. Sedan satt han länge kvar på stenen och väntade. Inget kom tillbaka.

Folk sa att han bättrat sig. De sa också att han ibland stannade i åkerkanten och lyssnade, som om han hörde något krypa i gräset när vinden var stilla. När mjöldoften låg rätt i kvällningen kunde han lägga handen över bröstet och viska, inte i bön, inte i förbannelse, utan bara en enkel sanning som han lärt sig för sent.

Den som tvingar naturen ger naturen skäl att tvinga tillbaka. Och en bjära tjänar aldrig en snål husbonn två gånger.