Ensamväsen
Sjörå
Vattnets väktarinna – vacker, lockande och farlig. Belönar fiskare och färdmän som visar respekt för sjö och strand, men straffar skräp, svordomar och övermod med vilsegång, trassel och drunkningsfara. Järn och stål, bön och kyrkklockor sägs bryta hennes grepp.
Bilder
Egenskaper
Kroppsbyggnad
Slank, smidig och förförisk i varje rörelse – som om vattnet själv format henne.
Ansiktsdrag
Ansiktet är havets spegel: lugnt och välkomnande när hon vill locka, stormigt och skrämmande när hon hotar.
Hud & hår
Hud blek med blå eller pärlemorskimrande ton. Hår långt och vågigt som sjögräs, i färger från svart och djupgrönt till ljust havsblått.
Ögon
Djupa som vatten, ofta blå, turkos eller gröna. Kan glimma som vågor i solsken eller mörkna till bottenlösa avgrunder.
Svans
Nej
Klädsel
Tunna, våta plagg som följer kroppens former. Smycken av pärlor, silver och snäckor. När hon vill förföra kan hon vara nästan naken.
Lukt & närvaro
Doftar av salt, tång och friska vågor. Närvaron känns sval och omslutande, som att stå vid vattenkanten och veta att man snart kommer kliva i.
Beteende
Lockar människor till vattnet med blick, sång och beröring. Belönar respektfulla och försiktiga, men drar ner arroganta eller giriga i djupet.
Förmågor
Behärskar vatten och dimma, kan förändra sin form till fisk eller annan vattenvarelse. Förtrollar lika lätt med röst som med beröring.
Svagheter
Avskyr järn. Kan bindas om man tar ett föremål hon håller kärt.
Relation till människor
Attraherar både män och kvinnor. För vissa blir mötet livets största njutning – för andra det sista de upplever.
Beskrivning
Sjörået visar sig ofta i skymning som en kvinnogestalt med hår som flyter som sjögräs och hud som glimmar som våt sten. Hon sitter på en klippa och kammar håret, rör sig mjukt längs vasskanter eller står helt stilla där vattnet mörknar. När hon är nära blir luften sval och stilla, ljuden dämpas och ytan får ett ovant skimmer.
Hennes lag är gränser och ömsesidighet. Vatten är en lånad plats: den som hälsar stilla, inte tar mer än nödvändigt och lämnar stranden som den var kan få gåvor tillbaka – bättre fiske, en vind som vänder, en varning om svag is eller grund. Små gengåvor (en slant, lite bröd eller mjölk vid stranden) sägs blidka henne. Den som skräpar ner, svär, skränar eller bryter löften märker hur sjön “tar tillbaka”: näten trasslar, dimman rullar in, åran slinter och modet sjunker.
Sjöråets starkaste vapen är förtrollning. Hon lockar med sång, speglingar och plötsliga “säkra” steg ut mot djupet; tiden glider, och vägen hem blir längre än den borde. Samtidigt kan hon skydda: dra undan en drunknande, leda en båt runt farligt vatten eller tysta vinden just när allt håller på att brista. Hon är varken entydigt god eller ond – hon prövar människors måttfullhet.
Som motmedel nämns järn och stål (nål, kniv, eldstål), tyst bön, namngivning och kyrkklockors klang. Det säkraste är ändå vett och vördnad: tala lågmält vid vattnet, tacka när det går väl, lämna inget efter dig, och håll dina avtal. Då blir sjöråets rike mindre farligt – och ibland vänligt.
Liknande väsen
