Ett väsengalleri i fornsvensk skrud – bläddra, sök och studera skiftande släkten.
72 poster hittades. Sida 2 av 3.
Människolika väsen som lever i organiserade samhällen i skog och berg. Ofta bländande vackra men med en dold svans (och ibland ihålig eller barklik rygg). De förför, förhandlar och sätter regler: visar välvilja mot den som visar respekt och håller ord, men förvillar eller hämnas vid övertramp.
Hyllemor (även kallad Flädermor) är väsendet som vakar över fläderbusken och den mark där den växer. Hon belönar respekt med skydd och läkedom, men straffar dem som bryter grenar eller fäller fläder utan att be om lov. Doften av fläderblom och en stilla, sval närvaro sägs vara tecken på att hon är nära.
Häxan är en mänsklig trollkunnig – fruktad och efterfrågad på samma gång. Hon kan bota och välsigna, men också förgöra, stjäla mjölklycka och kalla fram oväder. I berättelser reser hon nattetid, handlar med besvärjelser och salvor, och kan ha hjälp av ett tjänsteväsen som bjära eller “mjölkhare”. Respekt kan ge hjälp; oförrätter besvaras med skada.
Svävande ljus som vandrar över myrar, strandängar och kyrkvägar i skymning. Irrblossen lockar nyfikna bort från stigen – men kan också, när de tilltalas vördnadsfullt, visa säkra steg eller dölja platsen för gammal skatt. Håll dig på vägen; järn och stål, namngivning, att vända ett plagg ut och in samt kyrkklockors klang sägs bryta deras grepp.
Jerff skildras som ett glupsk odjur med hundlik kropp, kattens huvud och klor samt en yvig rävs svans. Den vandrar tyst i skogen, slår mot boskap och bär på ett rykte om omättlig hunger. I sägner sägs den pressa kroppen mellan två träd för att få plats med mer mat och sedan fortsätta äta. Ibland tolkas Jerff som en folklig förklaring av järven.
Moderlig men bestämd väktare av jord och marker. Hon gynnar den som vårdar platsen, är sparsam och håller sitt ord – då gror frön, källor klarnar och stigar blir trygga. Rovdrift, skräp och svordomar möts med motgång: torka i jorden, skörd som skär sig, redskap som går sönder.
Enorma och uråldriga väsen som bebor berg, skogar och kuster. De formar landskapet med stenblock och jättesteg, ogillar kyrkklockor och oväsen, och kan vara både farliga grannar och oväntade hjälpare – beroende på hur man uppträder.
Övernaturlig korp som talar sanning – men ofta i gåtor. Visar sig vid vägskäl, broar och kyrkportar för att varna, ge råd eller pröva. Belönar den som lyssnar med måttfullhet; vänder sig mot den övermodige och den som bryter löften.
Kraken är det väldiga djuphavsodjuret i nordisk sägen. Det liknar en enorm bläckfisk eller sjövarelse som ibland misstas för en liten ö. När det reser sig bryts havet upp, och när det sjunker bildas strömvirvlar som kan dra ned båtar. Sjömän tolkar stilla, fiskrik vattenyta och ovanligt många sjöfåglar som varsel om att Kraken jagar i djupet.
Kvarngubben är kvarnens och kvarndammens rå. Han vakar över vattenflödet, hjulen och stenarna och belönar den som sköter platsen väl. Oreda, fusk med mått och vikt eller arbete vid otillåten tid gör honom vred. Då stannar kvarnen, vattnet går fel eller olyckor händer.
Kyrkklockor sågs i svensk folktro som helgade beskyddare. Klangen ansågs bryta trolldom, skrämma bort troll, vittra och gastar samt lugna boskap. Man ringde vid åska och storm för att “slå sönder” ovädret, vid fara i bygden och vid dödsfall – klämtningen hjälpte själen och höll skadliga väsen borta. I sägner om stulna eller sänkta klockor blir de omöjliga att föra ur socknen eller hörs ringa djupt under vattnet på heliga nätter.
Kyrkogrimmen är kyrkans och kyrkogårdens djurlika väktare – oftast en stor svart hund (ibland bagge, tjur eller fågel). Den patrullerar murar och portar, skrämmer bort inkräktare och onda väsen och kan vara ett dödsomen när den visar sig vid tornet. Respekt och tystnad möts av ro; skändning, stöld och ovett får omedelbar vedergällning.
Allmän benämning på återvändande döda som visar sig nära platser och ting knutna till deras liv eller död – kyrkvägar, broar, gårdsplaner, gravar och föremål. Likspöken varnar, påminner eller kräver rättelse; de märks som kyla, tung luft, tysta steg och skugglika gestalter. De vilar först när orätt gottgörs och gravfriden blir hel.
Lindormen är en väldig, vinglös drakorm som håller till vid högar, brunnar, broar och undangömda skatter. Den växer långsamt med det den vaktar och kan ligga ringlad kring sitt bo i åratal. När platsen störs reser den främre delen av kroppen, slår med svansen och försvarar sin skatt med en envishet som gjort den till ett varsel om både rikedom och fördärv.
Lyckoslant är ett mynt som bärs eller sparas för att ge tur, välstånd och skydd i vardagen. Den ska inte spenderas. Man har den i börsen, i skon, runt halsen eller murad under tröskeln. Silver anses extra starkt och brudens ”slant i skon” eller ett mynt under husets första sten är klassiska bruk.
Lyktgubben är en osalig vandrare som visar sig med lykta på vägar, kyrkstigar och över myrmark. I vissa berättelser söker han rättelse för ett gammalt brott och kan visa en hövlig vandrare rätt. Den som följer ljuset tanklöst riskerar däremot att ledas ut i sankmark eller gå samma väg hela natten.
Maskulin väktare av berg och gruvor – motsvarighet till gruvrået. Han belönar varsamt arbete, tystnad och hållna avtal med ledtrådar till malmådror och varningar före ras. Girighet, svordomar och oväsen möts med förvillelse, spräckta verktyg och envis otur.
Maran är ett nattligt väsen som tränger in till sovande, sätter sig över bröstet och framkallar andnöd, sömnförlamning och skräckfyllda drömmar. Hon kan också rida hästar och boskap tills de är svettiga och utmattade. I sägnerna kan maran vara en egen varelse, en förbannad människa eller någon som lämnar kroppen i sömnen.
Barnspöke från odöpta eller mördade barn. Mylingen hoppar upp på förbipasserande och kräver att bli buren till sin grav; ju längre man går desto tyngre blir den – tills bäraren faller eller gör rätt. Får ro genom namngivning/dop, att hitta och jordfästa kroppen eller genom uppriktig gottgörelse. Järn och stål, kors, bön och kyrkklockor sägs hålla den på avstånd tills dess sak är ordnad.
Mörksuggan är ett nattligt väsen som rör sig längs skogskanter och byvägar när ljuset faller. Den beskrivs som ett tungt, borstigt djur som påminner om en svart sugga och som tycks suga värme och mod ur den som möter den. Den skrämmer bort barn från farliga platser och gör vägarna osäkra i mörkret men ger sig sällan på människor om den bemöts med respekt.
Stor, mörk fågellik varelse och dödsomen som far över vägar, myrar och kyrkogårdar i natt och skymning. Vingarna är slitna, ibland med hål som visslar, och ögonen glöder. Den som får dess skugga över sig eller möter blicken drabbas i sägner av sjukdom, feber eller olycka. Järn och stål, att söka tak eller tröskel, hålla tyst bön och kyrkklockors klang sägs bryta dess makt.
Vattnets mästermusiker – lockande och livsfarlig. Näcken spelar vid åar, bäckar och tjärnar, förtrollar med musik och skepnad, och drar den oförsiktige närmare djupet. Kan lära ut spelkonst mot gåva och hållna löften, men straffar övermod och respektlöshet. Järn och stål, namngivning, bön och kyrkklockor sägs bryta hans makt.
Demoniskt tjänsteväsen som binds med avtal och små blodsgåvor. Puken är listig och formskiftande – hämtar pengar, mjölk eller föremål åt sin ägare och utför hemliga uppdrag – men kräver betalning tillbaka. Bryts av järn och salt, bön och namngivning, och vänder sig mot den som sviker sitt löfte.
Vattnets väktarinna – vacker, lockande och farlig. Belönar fiskare och färdmän som visar respekt för sjö och strand, men straffar skräp, svordomar och övermod med vilsegång, trassel och drunkningsfara. Järn och stål, bön och kyrkklockor sägs bryta hennes grepp.