Ett väsengalleri i fornsvensk skrud – bläddra, sök och studera skiftande släkten.
65 poster hittades. Sida 3 av 3.
Slagrutan – oftast en Y-formad hasselkvist – användes i svensk folktro för att hitta vatten, malm, skatter och ibland försvunna ting. När sökaren gick över “rätt” plats skulle rutan börja dra, darra eller slå. Metoden omgärdades av små regler och ritualer, och sågs av många som en gammal, vardaglig kunskap på landsbygden, även om präster och myndigheter tidvis var kritiska.
Spiritus i svensk folktro är en tjänsteande som en klok gubbe eller gumma skapar och binder med svartkonst. Den hålls ofta i ett kärl eller ting – en flaska, ask, knut eller bok – och får uppdrag som att skaffa pengar, stjäla mjölk, springa ärenden eller vakta gård. Den måste ”hållas sysselsatt” och matas med lite blod, mjölk eller brödsmulor. Försummas den blir den farlig och kan vända sig mot sin husbonde. Att bli av med den kräver list eller hjälp av präst, till exempel att låsa den i en märkt flaska och kasta den i strömmande vatten.
Storsjöodjuret sägs leva i Storsjöns djup. Det beskrivs som en lång, ormlik varelse med uppstickande pucklar och ett smalt huvud. Det visar sig korta stunder i stilla vatten, lämnar ringar och svall efter sig och försvinner sedan utan ett ljud. Farligt mest genom sin storlek och de virvlar det skapar, snarare än genom avsiktliga angrepp.
Drunknad själ som vandrar längs stränder, vadställen och grunt vatten i skymning. Strandvaskaren söker grav eller rättelse och kan dra oförsiktiga ut mot djupet. Tecken är våta fotspår utan bärare, kall dimma och lukt av tång. Namngivning, att hitta och jordfästa kroppen, salt, järn/stål, bön och kyrkklockor sägs ge ro och skydd.
Strömkarl är ett regionalt namn på den manlige vattenmusikant som också förknippas med Näcken och Forskarlen. Han hörs vid forsar, kvarnrännor och strömmande vatten och kan lära ut fiolens hemligheter mot rätt gåva. Berättelserna låter honom vara både läromästare och fara: musiken kan ge mästerskap men också få lyssnaren att glömma tid, väg och vatten.
Svartkonstboken är den fördolda handboken i trolldom och besvärjelser i nordisk folktradition. Den sades innehålla formler för skydd, bot och förbannelse, ritualer för att binda väsen och anropa krafter samt regler för hur man läser utan att själv gå förlorad. Boken gav makt men krävde försiktighet. Den som brukade den utan måtta drog otur och mörker över sig.
Tomte är ett samlingsnamn för små, platsbundna väktarväsen. De kan höra till en gård, kvarn, skog eller arbetsplats och kräver ordning, respekt och att gamla överenskommelser hålls. Gårdstomten är den mest kända formen, men berättelserna känner också tomtar som vakar över andra platser och sysslor.
Trollen är människolika men grövre, med grovhuggna drag, breda axlar och kraftiga händer. De bär jordnära kläder, luktar av mossa och metall, och rör sig tungt men listigt. Misstänksamma mot främlingar, men lojala mot sin egen släkt.
Kvinnlig hamnskiftare mellan människa och varg. Snabb, tyst och lojal mot sin “flock”. Belönar mod, måttfullhet och hållna löften – men jagar svek, tjuvjakt och skryt. Hennes närvaro märks i ylande varsel, spår som “hoppar” över mark och en kall doft av päls och natt.
Manlig hamnskiftare mellan människa och varg. Tyst, snabb och hårt bunden till flockens lag: lojalitet, måttfullhet och hållna löften. Hjälper den som uppträder rätt – men jagar svek, tjuvjakt, skryt och brutna ord.
Varulven är en människa som tar ulvhamn – helt som varg eller som en mänsklig-varggestalt – oftast om natten. Förvandlingen drivs av förbannelse, magi eller brutna tabu och slår särskilt mot boskap och ensamma vägfarande. Den bär både rovdjurets styrka och människans list men kan ibland befrias om man bryter hamnen med stål, heliga tecken eller genom att tala till den vid dopnamn.
Vitormen är en sällsynt, kritvit orm i folktron. Den håller gärna till vid källor, stenmurar, högar och andra gränsplatser och ses som tecken på gammal kraft och dold rikedom. Den angriper sällan, men den som stör platsen eller försöker skada ormen drar ofta otur över sig. Visad respekt ger ro och ibland lycka.
Ett underjordiskt folk som lever parallellt med människorna. De har egna gårdar, boskap och stigar (vitterstigar) och håller hårt på gränser och respekt. Den som stör deras vägar eller lån blir vilseledd, får oro i djuren eller otur—den som visar hänsyn och tackar får hjälp och beskydd.
Små underjordiska väktare som bor i jordkullar, under golv och i stenrösen. De rör sig på vitterstigar, hjälper ordentliga hushåll i tysthet och lämnar tillbaka det de “lånat” – men hämnas intrång, svordomar, skräp och byggnation över deras vägar med oro i djuren, sömnlöshet och envis otur.
Härskare över älvfolket och mästare i magi, musik och illusion. Älvakungen bjuder till danser och gästabud i skymningens gläntor, där tiden glider och ord väger tungt. Respekt, måttfullhet och hållna löften belönas—övertramp mot älvringar och heliga lundar besvaras med förtrollning, vilsegång och envis otur. Järn och stål, namngivning, bön och kyrkklockor sägs bryta hans grepp.
Älvornas drottning – skyddande och farlig. Hon leder danser i älvringar och bjuder till gästabud i dimmiga lundar där tiden glider och ord väger tungt. Respekt och måttfullhet belönas; övertramp och löftesbrott möts av förtrollning och vilsegång. Järn och stål, namngivning, bön och kyrkklockor sägs bryta hennes grepp.
Lätta, vackra väsen som dansar i ringar och rör sig som dimma över ängar. De kan förtrolla med sång och dans, belönar vördnad för naturen men straffar den som trampar på deras marker eller bryter in i deras fest. Järn och stål driver dem ofta på flykten.