Trollens boning

Troll bor där marken känns gammal och berggrunden buktar som ett sovande djur. Ingången döljs i en spricka i berget, bakom en rotvälta eller i stammen på ett krokigt fläderträd. Dörren syns helst i skymning, vid stora högtider eller när någon råkar säga rätt ord. Då öppnar sig hällen som ett lock och visar en stenlagd gång som luktar våt mossa, rök och järn.

Innanför väntar bergsalen. Taket bärs av grova pelare där kvarts och glimmer fångar ljuset från tjärbloss och märgade vedträn. Längs väggarna står tunga bord och kistor med kopparkärl, smycken och tyg med ovanliga mönster. Mycket är bortrövat från gårdar, och mycket är bara sken. Det som glimmar kan bli till löv och bark när tuppen gal eller solen når tröskeln. Luften är stilla och tjock, men då och då skälver berget av dans, fiolspel och klirr från bägare.

Den som bjuds in får inte smaka för mycket eller nämna heliga namn. Sägnerna säger att järn vid bältet, ett kors i fickan eller ett enkelt ”Gud hjälpe” kan reta värdfolket och stänga berget med våldsam kraft. Tiden skiftar här inne. En kvälls dans kan bli många år för den som kommer ut igen. I gångarnas ändar finns små kamrar för hushåll och barn, verkstäder för smide och väv, och en särskild förvaringsgrotta där bytesgods staplas.

Ibland läggs porten närmare människorna. Då syns märken efter dörrgångjärn på en häll eller en sliten stig runt en rotvälta. Man hör dova hammarslag när marken är frusen och ser ett sken under snödrivan. Trollens boning är samtidigt hem, hov och förråd. Den är byggd på list, skyddad av berg och förbunden med världen bara när den själv vill.