Bergsfolkets boning

Bergsfolk väljer platser där berget bär minnen. En blockgrotta med ett tunt ljusband i kanten. En lodrät spricka som verkar djupare än den borde vara. En väldig sten som någon lagt handen på så ofta att ytan blivit blank. Själva porten kan vara en söm i bergväggen. Den känns som en svag dragning i luften och öppnar sig när man knackar tre gånger eller när bergvinden vänder. Ibland hörs ett svar långt inifrån. Ett ensamt slag mot städ. Ett kort ringande i malmen.

Bakom tröskeln blir temperaturen jämn och ljudet tätare. Första salen är låg och bred med väggar som glimrar av kvarts och rostbruna åror. Golvet är slitet av tunga steg och slädar. Längre in står stora härdar där kolen brinner blått i kanterna. Bälgarna rör sig som långsamma bröst och ger en rytm som hjärtat gärna följer. Över härdarna hänger tänger, hammare och udda verktyg som ser ut att vara både gamla och uppfunnna i går. Ljus kommer från fettlampor och från små källor som någon lockat fram ur bergkristall. Doften är blandad. Våt sten, sot, kåda och en ton av nybrutet järn.

Salarna är inte bara verkstäder. Det finns förråd av salt och säd som bytts mot arbete. Smala sovalkover där filtar vävts av hårt gräs och getull. Nischer med kärl för vatten som aldrig sinar. Gångar som leder upp mot varma skrevor där örter torkas. I vissa salar löper en tunn ränna med klart vatten. Den kyler klingor, vänder små hjul och bär bort aska. Rummen är byggda efter bergets vilja. Inget är rakt för sakens skull. Allt är rakt för att stenen tolererar det.

Tiden går tätt här inne. En natt vid städet kan vara en vecka ovan jord. Det är lätt att tappa väderstrecken. Lätt att glömma skymningens färg. Därför följer bergsfolk fasta regler. Man arbetar när bälgen går. Man tiger när berget knäpper. Man lämnar ett mynt, en nubb eller en nypa salt när man passerar en tröskel som känns viktig. Besökare förväntas vara tysta, hålla händerna borta från malmkorgar och inte vissla. Man skrävlar inte om kyrkklockor och man lovar inget man inte kan hålla. Löften väger tungt i berg.

Respekten är ömsesidig. Den som knackar artigt och ber om skydd under oväder får ofta värme och en bit bröd som smakar mineral och honung. Den som ber om ett gott stål får skarpa råd och ibland en klinga som bär hemåt i mörker. Men det finns gränser. Om någon bryter malm utan lov, stör en arbetsplats eller tar med eld som rymmer gnistor, då svarar berget snabbt. Gångar flyttar sig. En dörr som nyss fanns blir sten igen. Ett knappt hörbart ringande i väggarna blir till dånande tystnad.

Bergsfolkets boning är både hem och hjärta. Ett nav där hantverk, byteshandel och bergets väsen hålls i jämvikt. Den som passerar utan att märkas har gjort rätt. Den som minns att tacka med något litet hittar alltid ut. Och ibland, när fjället sjunger efter tö, syns porten på långt håll. Ett matt sken över en skrovlig vägg och en sval vind som luktar järn och regn. Då vet man att huset är vaket.