Alvfolkets boning

Alvfolket väljer platser där dagen och natten väger lika. En älvring i gräset, en flack kulle med skålgropar eller en glänta där daggen står kvar när solen gått upp. Själva ingången liknar en darrning i luften, ett steg som hamnar lite för långt, en skugga som blir en tröskel. Ofta öppnar den sig när marken är orörd och vindsus och fågelsång tystnar en aning.

Bakom porten ligger salar som inte tynger. Väggarna skiftar som pärlemor och bär löv, blommor och tunna trådar av spindelsilke. Ljuset är mjukt och utan källa. Doften påminner om nyklippt hö och kall källa. Längs låga bord står bägare med honungsljus dryck och bröd som aldrig blir gammalt. När alverna dansar formar fötterna ringar i golvet och bladens mönster rör sig som vatten. Musiken är stillsam och går att höra i bröstet mer än med öronen.

Tiden följer andra steg här inne. En dans varar ett andetag för värdarna och en hel natt för en människa, medan världen utanför kan hinna byta årstider. Alvfolket bjuder gärna på gästfrihet men kräver varsamhet. Man tar inte emot gåvor utan att ge något tillbaka. Man kallar dem inte vid fel namn och trampar inte sönder ringarna. Den som bryter seden blir yr i sinnet, får älvablåst eller hittar inte hem. Järn och stål sticker i luften som en falsk ton och kan stänga porten eller göra värdarna bleka och avlägsna.

I utkanten av salarna finns smala gångar som leder till vävstolar av kvistar, skrin med frön och torkade örter, och små nischer där dagg samlas i skålar av blad. Ibland lägger alverna sin boning nära människors stigar. Då syns en ring av ljus svamp, en äng där gräset aldrig slits, eller ett björkbestånd där vinden alltid anar musik. Boningen är både hem och hov, ett levande rum mellan världar. Den öppnas när den vill och stängs när någon höjer rösten, skrattar hårt eller glömmer att buga inför platsen.