Ett väsengalleri i fornsvensk skrud – bläddra, sök och studera skiftande släkten.
72 poster hittades. Sida 1 av 3.
Alvfolket är ett vackert och gåtfullt släkte som lever i dolda samhällen i skogar och höjder. De behärskar magi, musik och illusion, och tiden rör sig annorlunda i deras närhet. Respekt belönas med nåd och kunskap; högmod möts av förvirring, sjukdom eller ett livslångt vilsespring. Järn och stål försvagar dem.
Bergsfolket är ett underjordiskt släkte som lever i salar och gångar djupt inne i bergen. De är mästare på metall och sten, väktare av skatter och forna hemligheter. Mot den som visar respekt kan de vara rättvisa handelsmän och skickliga hjälpare; mot girighet, löftesbrott och stöld är de skoningslösa. I deras hallar flyter tiden annorlunda och vägarna döljs av dimma och illusion.
Bergens drottning och väktare av malm, grottor och hemliga stigar. Hon belönar den som arbetar varsamt och håller sitt ord, men förvillar eller straffar girighet, svordomar och löftesbrott. Lockande, mäktig och prövande.
Bjära är ett dragväsen – ett skapat hjälpreda – som i folktron stjäl mjölk, smör, korn eller pengar från grannar och bär hem bytet till sin ägare. Den formas genom trolldom av stulna saker och binds med blod och löften. Den kan se ut som ett garnnystan, en halmtova, en katt, hare eller fågel och tar sig in genom minsta springa. Brukas den obetänksamt drar den olycka över både gård och ägare.
Brunnsgubben är brunnens och källans rå – en platsbunden väktare som håller vattnet rent och levande. Han belönar vördnad och ordning med klart, friskt vatten och skydd för gården, men straffar skräp, spott och ovarsamhet med grumlighet, otur och sjuklig oro i huset.
Bysen är ett ensamt och svårsett skogsväsen, särskilt förknippat med Gotland. Han vakar över marker och stigar och kan få den respektlöse att gå vilse genom att vrida landskapet omkring honom. Den som hälsar hövligt och följer platsens regler kan i stället få hjälp att hitta hem.
En bedrägligt vacker vattenhäst som håller till vid bäckar, åar och sjökanter. Den lockar barn och resande att sitta upp; ryggen blir klibbig och när ingen längre kan ta sig loss rusar den mot vattnet. Att ropa dess namn, gripa efter järn eller bryta ridturen innan den når stranden sägs kunna häva förtrollningen.
Människolika väsen som lever i samhällen under jord – med egna gårdar, boskap och sedvänjor. De är skygga men närvarande: belönar hänsyn och återlämnade lån, men förvillar eller hämnas vid intrång och respektlöshet.
Draken är ett uråldrigt odjur i nordisk folktro. Den vaktar skatter, högar och avlägsna vatten och uppträder som väldig orm eller bevingad reptil. Den sprider hetta, rök och skräck och kan förgöra boskap och människor som närmar sig dess bo. Den som visar list och mod kan ibland få drakens skatt men risken är att väcka en vrede som bränner allt i sin väg.
Draug är en odöd ur nordisk folktro, en gengångare som stiger upp ur sin grav med övermänsklig styrka och en lukt av förruttnelse. Den plågar levande av girighet och avund, och driver dem till död eller vansinne.
Kortvuxna mästersmeder och hantverkare med magiska kunskaper. De lever under jord i berg och gruvor, förvaltar metaller och skatter, och belönar rättvisa avtal men straffar girighet och svek.
Ellakors (ofta ett pentagram) är en skyddssymbol i svensk folktro. Den ritas eller ristas i ett enda sammanhängande drag på dörrar, trösklar, vaggar, stall och redskap för att mota älvor, mara, sjukdom och trolldom. Silver, järn eller helgade ord kan förstärka tecknet. Symbolen ska helst inte suddas eller brytas – då ”läcker” skyddet.
Fossegrim är forsens och vattenfallets musikant, nära besläktad med Näcken och främst känd från norsk och västnordisk tradition. Mot rätt gåva kan han lära ut fiolspel som får människor, djur och ting att dansa. Den som visar högmod får i stället följa musiken allt närmare det dånande vattnet.
Galder är en magisk ramsa eller sång som i svensk folktro används för att påverka världen: stilla blod, bota sjukdom, skydda hem och kreatur, binda tjuvar, styra väder eller locka lycka. Den framförs viskande eller sjungande med tydlig rytm, ofta upprepad tre eller nio gånger och gärna vid rätt tid på dygnet. Galdern kombineras ofta med handlingar som att rista tecken, knyta knutar, röka med ört, droppa läsevatten eller lägga ett järnföremål i tröskeln. I många bygder blandas äldre formler med kristna ord och korsningar.
Gamen uppträder i sägner som en väldig asätare och varselbärare. Den svävar högt över hedar, stränder och slaktplatser, känner vittring av död på långt håll och samlas där olycka eller sjukdom dragit fram. Den städar vad naturen lämnat men väcker oro när den kretsar lågt över gårdar och fäbodar.
Rastlös gengångare bunden vid oförrätt, skuld eller fel gravfrid. Gasten kyler rum, tynger bröst och stör sömn; den skapar oljud, lukt av fuktig jord och skrämmer djur. Den släpper taget när orätten gottgörs – annars plågar den vidare. Järn och stål, namngivning, bön och kyrkklockor sägs hålla den på avstånd.
Demonisk jättesugga som visar sig kring julnatten och midvinterns mörker, särskilt på kyrkvägar. Gloson rusar mellan hästens ben eller bakom löpare och skär upp dem med sin vassa ryggborst som en kniv. Förebådas av kall vind, gnistor i snön och glödande ögon. Järn och stål, stilla bön, att hålla sig på vägen och kyrkklockors klang sägs skydda.
Kyrkogårdens kvinnliga väktare. Gravfrun vakar över gravfrid och heliga platser, varnar stilla och straffar skändning, stöld och ovett. Den som håller tystnad, går på gångarna och vårdar minnesplatser går i fred; den som bryter helgd möter kyla, tyngd och oro.
Grim är en platsbunden väktare skapad kring byggen som broar, kvarnar, dammar, gårdar och skansar (s.k. byggnadsoffer). Den visar sig som djurgestalt – oftast stor svart hund, men även bagge, tjur, sugga eller fågel – och vakar över gränser och ordning. Den som går stilla, håller gångar fria, ställer i ordning och gottgör fel går i fred; stöld, skändning, oväsen och svordomar möts av tyngd, vilsegång och envis otur. Järn/stål, namngivning och att korsa en tröskel (bro, port, grind) sägs ge skydd – men varaktig ro kommer av respekt och gottgörelse. (Gäller allmän grim, ej kyrkogårdens väktare.)
Gruvornas väktarinna som vakar över gångar, malm och arbetets ordning. Hon belönar varsamhet, tystnad och hållna löften med ledtrådar till ådror och varningar före ras – men förvillar, kyler och straffar girighet, skrän och svordomar.
Gårdens kvinnliga väktare som vakar över hus, djur och arbete. Hon belönar ordning, hövlighet och hållna löften med lycka i ladugården och skydd mot brand och tjuvar, men straffar slarv, ovett och grymhet med otur, sur mjölk och trasiga redskap.
Liten, kraftfull gårdsväktare som håller ordning på hus, djur och arbete. Belönar flit, hövlighet och tack (gärna en skål gröt) med lycka på gården – men straffar slarv, ovett och grymhet med otur, trassel och nattliga bus.
Havets väktarinna – bländande vacker och farlig. Hon lockar sjömän och fiskare med sång och löften, men belönar bara den som visar respekt för havet och håller sina avtal. Den som svär, skräpar eller blir övermodig får känna storm, vilsegång och djupets drag.
Skogens förföriska väktarinna med dold svans (oftast ko- eller rävlika) och ibland ihålig, barklik rygg. Hon lockar, prövar och förhandlar: belönar den som visar respekt och håller sitt ord, men förvillar eller straffar övertramp mot naturen.